För några år sedan dog min mans farbror vid hög ålder. Han blev nittio år gammal och de sista åren av hans liv låg han fjättrad i sängen då han blev blind. Under hela sitt liv levde han ett fritt liv utan en massa måsten. Hur han lyckades köpa den lilla lägenheten i centrala Malmö är en gåta som vi aldrig får svar på. Han hade ingen fast inkomst någonsin eller fick någon hjälp av staten. Det var han mycket stolt över. Inte ett enda bidrag tog han emot. Ibland kom han hem till sin brors familj där min man var yngsta sonen och fick ett mål mat. Då lämnade han en av sina tavlor som betalning, eftersom han var konstnär.

Det var ute i bokskogen han hittade sina motiv och dit tog han sig på en gammal moped. På morgnarna då vädret tillåt, satte han fast buren med sin älskade fågel på pakethållaren och styrde mot skogen. Där satt han om dagarna och fågeln fick bekanta sig med de vilda släktingarna. När han behövde pengar sålde han ett av sina alster till någon och på så sätt fortgick hans liv. Han träffade en dam som blev hans särbo. De höll ihop ända till hans död. På gamla dagar flyttade hon hem till honom, då han fick svårt att gå.

När han tillslut blev så dålig att han inte kunde bo hemma, besökte hon honom varje dag. Han tappade synen och hon blev hans ögon. Läste tidningen och någon bok för honom. Tror han låg så i tio år innan hjärtat gav upp. Jag träffade denna dam en gång, på min mans fars begravning. En mycket trevlig och försynt dam, som gett hela sitt liv åt en levnadskonstnär. Hon dog strax efteråt och kanske av brustet hjärta.

Vi har några tavlor här hemma, som ”farbror Arthur” har målat. Jag tittar ofta på dem och förundras över hur mycket känsla som finns i dessa målningar. Han måste ha varit en känslomänniska av stora mått. En man som aldrig strävat efter rikedom, utan hellre haft det fattigt och varit fri. Troligen var han väldigt lycklig när han satt där ute i bokskogen och lyssnade på fågelkvitter. Han var modig som tordes stå utanför samhället och leva precis som han ville.