Jag lyssnade på ett radioprogram i morse, som berörde mig i hjärtat. Det handlade om att leva utan skyddsnät och att våga gå vidare.
En dam berättade om när hon hamnade i en situation hon aldrig kunnat föreställa sig. När hon blev pensionär flyttade hon till sin dotter och bodde i hennes lägenhet. Men så flyttade dottern helt plötsligt utomlands och mamman bodde kvar i dotterns lägenhet. Hyreskontraktet stod på dottern och en dag kom ett brev att mamman måste flytta. Mamman kunde inget göra, så hon magasinerade det mest värdefulla av möbler och saker hon inte ville bli av med. Så kom dagen då socialen stod utanför dörren och mamman visste ju att de skulle komma och hade packat en väska med kläder. Hon gav socialsekreteraren nycklarna och de bytte ut låset så att hon aldrig skulle kunna komma in igen. Efter det började hon vandra runt på gatorna med sin väska. Första natten sov hon hos en bekant och så fortsatte det ett tag tills hon insåg att hon inte kunde fortsätta med att sova hos sina vänner. De hade ingen aning om att hon var bostadslös eftersom hon skämdes och inte ville berätta om det.
Hon sov utomhus och när hösten kom på bussar som körde runt hela natten. Ett osäkert liv för en sjuttiosjuårig dam. Men hon slapp ändå tigga då hon hade sin pension och kunde köpa lite nya kläder på myrorna och andra secondhandaffärer. Hon gick till badhus och tvättade sig. Ingen kunde ana att damen med väskan som alltid var hel och ren bodde på gatorna. Men så kom hösten med regn och kyla. Vid ett flertal tillfällen hade hon passerat en bil som ingen verkade använda. Hon skrev upp registreringsnumret och gick till biblioteket där de hade datorer. Skrev upp ägarens namn och adress, varvid hon gick hem till honom. De gick med på att sälja bilen till henne. Det var en grå oansenlig volvo och nu fick hon en helt annan frihet. Hon hade tak över huvudet och någonstans att vila sig.
Hon letade upp olika parkeringar där hon stannade. I gatlyktors sken kunde hon sitta och läsa en bok vilket fick henne att må bättre. Hela tiden kände hon en stor sorg över att ha hamnat i denna situation. Ibland bytte hon parkering då människor ville sälja knark till henne och hon kände sig otrygg.
En dag gick hon på stan och såg en kvinna som sålde en tidning. Det var de hemlösas tidning. När hon sade att hon inte hade råd att köpa någon tidning av kvinnan, då hon också var hemlös, blev kvinnan bestört. Hur var det möjligt att en så gammal dam kunde vara hemlös. Efter det vände allt för damen. Idag är hon åttiofyra år gammal och har en lägenhet. När hon hör regnet smattra mot fönsterbläcket, känner hon en stor tacksamhet att ha tak över huvudet. Äntligen har hon ett fönster mellan sig och yttervärlden. I två år levde hon helt utan skyddsnät och ofta utan detta fönster.
Jag funderar på hur många fler lever som denna dam. För mig är det obegripligt att socialen kan med att kasta ut en gammal dam på gatan, utan att erbjuda mer hjälp än ett visitkort. När damen ringde upp socialsekreteraren fick hon rådet att söka upp något härberge. Hur kan man göra så?
