Nu är Nellie hemma igen. Begravd nära sina syskon och jag har fått ro.
Vi är tillsammans allihop, levande och änglahundar. Precis som det ska vara.

Nu kan jag titta på alla fina foton av henne och le. Alla hennes tokigheter och maner, som gjorde henne så unik.
Bilderna gör att jag inte glömmer bort mina pälsklingar.

Snuffe som var min första hund och hjälpte mig att komma över min hundrädsla. Vi var ute på många upptåg.
Adde min dansande lille schipperke. En väskhund som inte ville vara i någon väska.
Ragnar min kärlekshund. Så klok och fin. En bordercollie som hade ”the eye” och kunde valla ned även tuffa schäferhundar. Åh, vad vi älskade varandra.
Berrie min andra bordercollie. Min tröstehund då Ragnar blev påkörd och dog. Alltid glad och positiv. Så rädd för får, men suverän på att fånga frisbee.
Annie vår trygga moster som alltid gick lös. Ingenting kunde rubba hennes lugn. Hon kunde ligga på rygg i gräset och titta på molnen. Berries storasyster och trygghet i livet.
Ronja vår mystiska vargblandning. Som tittade så förundrat på när Berrie lekte. Det hade hon aldrig gjort. Den vackra som gjorde att Annie valde att leva några år till.
Sen kom yrhättan Nellie och ingenting blev sig likt. Därför är tomrummet så kännbart nu. Ovant för prinsarna och oss människor.

Idag är säcken knuten och vi ska bli en tajt liten flock igen. Det känns bra igen.