Detta år skulle jag ta tag i mitt skrivande och strukturera boken. Plopp, så drogs proppen ur. All min inspiration flöt ut i en grå dimma.
Nu lever jag i en bubbla och tar mig genom varje dag med hjälp av de som är kvar i min flock.
Allt annat får vänta tills bubblan spricker. Det kommer den att göra och då kan jag glädjas åt framtiden. Men just nu lurar gråten runt hörnet och jag sväljer ner den i magen.
Är nog extra kletig tycker hundarna, men de finner sig bra, eftersom det är två kelgrisar.

Ändå är det skönt med sorgen, för det betyder att någon lämnat ett avtryck i mitt hjärta. Bilden av den som försvunnit blir suddigt, men avtrycket i hjärtat kommer aldrig att försvinna.