Vi brukar inte fira denna dag särskilt, men jag brukar göra någon fin bild av mina älskade hjärtehundar. De värmer mitt hjärta varje dag och denna dag extra mycket. Vi har haft en fin dag ute i trädgården och njutit av solen. Mannen vill inte gärna skylta i min blogg och pojken vill jag inte exponera hur som helst. Men de har ett hjärta av guld bägge två. Jag vet att mannen brukar läsa mina inlägg och då säger jag: ”ta åt dig så mycket det går av detta.”
Jag vill inte vara utan någon av er alla. Kram till pappsen som jag nyss pratade med.
Detta år skulle jag ta tag i mitt skrivande och strukturera boken. Plopp, så drogs proppen ur. All min inspiration flöt ut i en grå dimma.
Nu lever jag i en bubbla och tar mig genom varje dag med hjälp av de som är kvar i min flock.
Allt annat får vänta tills bubblan spricker. Det kommer den att göra och då kan jag glädjas åt framtiden. Men just nu lurar gråten runt hörnet och jag sväljer ner den i magen.
Är nog extra kletig tycker hundarna, men de finner sig bra, eftersom det är två kelgrisar.
Ändå är det skönt med sorgen, för det betyder att någon lämnat ett avtryck i mitt hjärta. Bilden av den som försvunnit blir suddigt, men avtrycket i hjärtat kommer aldrig att försvinna.
Vår lille kluns fyller 7 år idag. Tyvärr, blev födelsedagen regnig och vi våta.
Men nu är vi torra och ska tillbringa resten av dagen inomhus.
Jag kommer aldrig att glömma när vi hämtade dig i Växjö. Du satt som ett tänt ljus och tittade ut i mörkret, med huvudet på min axel.
En tio månader gammal kille som många var rädda för, men som har ett av hundvärldens största hjärta 💕.
Unkas älskar alla både människor och djur.
Jag blir oerhört trött på människor som säger att det ”bara” är en hund. Som när vi tvingats låta någon av dem somna in, eller blivit sjuk. Vi lever hund varje sekund,minut och timme av alla dagar på året. De är vår familj och även om de har tassar betyder de minst lika mycket eller mer än någon annan människa. Vi pratar med dem och alla hundar vi har och har haft förstår väldig många ord. De känner av vilken sinnesstämning vi är på och om någon av oss har ont eller är sjuk.
De är inte ”bara” hundar, utan våra närmaste och trognaste vänner. De ställer alltid upp på en kelstund eller en promenad. Jag får aldrig höra att de inte orkar eller inte har lust. De käftar inte mot mig eller är elaka. Inga giftiga kommentarer eller nedlåtande ord. De lyssnar när jag babblar strunt och även om jag sjunger falskt tycker de att jag är bäst.
Klart att jag inte kan göra samma saker som om de var mänskliga barn, de måste få vara precis de hundar de är födda till. Men jag avstår gärna från sådant där mina hundar inte får vara med. Om de inte får delta så avstår jag också. Vi anpassar oss och de anpassar sig till oss. Vi blir en familj och när en av oss måste somna in gör det ont i hjärtat. Ingenting blir som det en gång var. Jag glömmer aldrig de som inte tassar omkring oss längre. Deras tassar har för alltid gjort ett avtryck i hjärtat.
Aldrig att man får höra att det var ”bara” en elak kärring som gått bort eller senil gubbe. Det finns inget levande som är bara. Inte heller våra hundar.
Idag är det tio år sedan Anna Lind, blev mördad och visst minns vi den dagen. Sverige var skakat efter mordet på Olof Palme och Anna var som balsam efter den tiden. Hon var ämnad att bli politiker, då hennes sätt var vinnande och bra för socialdemokraterna. En kontrast mot den träiga Göran Persson. Många tyckte om hennes raka svar och personliga sätt. Hon var nästan som en garanti för att socialdemokraterna skulle fortsätta regera Sverige. Men hon var inte bara omtyckt av sitt eget parti, utan många i opposition tyckte om henne. Detta att inte försöka svartmåla eller gå till attack, var något hon behärskade utomordentligt. Hon var ett proffs med en varm utstrålning.
Efter hennes död har socialdemokraterna famlat runt och gör det fortfarande. De har rört sig mot höger och de olika inriktningarna i partiet är oense i många frågor. Det är som att man förlorat det som är socialdemokrati. Jag vill åtminstone inte ha ett parti som inte skiljer sig åt från alliansen. Utan egen politik. Som väljare vill man ha ett alternativ till den regering som nu är. Men de verkar inte hitta sin själ längre och velar fram och tillbaka i olika frågor. Varför har man inte kunnat fortsätta där Anna Lind började och se varför hon var så populär överallt?
Sverige förändrades efter dessa mord och särskilt efter Annas. Idag har vi ett land där det sker mord och sprängattentat var och varannan dag. En utveckling som Anna nog inte kunnat stoppa, men troligtvis kunnat tackla lika bra eller dåligt som Reinfeldt. Hon hade kunnat presentera ett starkt regeringsalternativ och det vete sjutton om alliansen kommit till makten. Spekulera kan man ju alltid göra i efterhand, men jag tror hon kunnat ge dem en ordentlig match. Jag tror inte att socialdemokraterna har hittat sin själ efter hennes död och Löfvén får ursäkta, men han har för många klantar runt omkring sig. Denna försiktiga framtoning han har övertygar inte mig. Väljare vill ha klara besked och ledare som säger ifrån direkt.
