Här i Sverige råder åldersdiskriminering och efter 40-års ålder börjar det bli kärvt. Är man över 50 så ska man ha tur att få nytt jobb, såvida man inte har någon specialkompetens. Inte ens chefer på hög nivå har det så lätt. Därav att de förhandlar sig till höga avgångsvederlag. Vi vanliga dödliga har ju inte en chans att förhandla om något sådant, utan vi får vackert betala fackavgift och sedan följa de avtal de kommit överens om.

Men i USA kan man kandidera till presidentposten även om man nått pensionsålder för flera år sedan. Bernie Sanders är ett lysande exempel på det. Där är man inte rädd att karln blivit senil eller inte orkar med jobbet. Nähä, då även om han kan riskera dö under sin mandatperiod, så tycker man att det är helt i sin ordning. Om han nu blir vald så klarar han nog inte att gå till omval för ännu en fyraårsperiod, då han är 78 år gammal.

Hur många 74-åringar får toppjobb i Sverige? De är lätt räknade. Hillary Clinton och Donald Trump är ju inte heller några dunungar. I Sverige hade deras jobbansökan hamnat i papperskorgen, hur bra cv de än haft. Nu kanske någon säger att presidentkandidaterna har egna förmögenheter och karriärer. Förvisso har de det, men kostnaden för att kandidera bekostar de inte själva. Det är andra företag och ledare som bidrar med pengar, för att de tror på dem som kapabla ledare.

Vilken skillnad på hur man ser på erfarenhet och kunnande.