Första veckan i juni är snart avklarad och snart stundar midsommar. En helg som är en glädjens helg för många, men även en sorgens för andra. Jag har blandade känslor inför den. Detta år är det elfte året sedan min mamma dog. Jag glömmer aldrig hur jag bar henne in i pojkens sovrum och hur hon låg där så liten och ledsen. Det enda hon pratade om, var att hon förstörde helgen för oss andra. Tillslut ringde jag ambulans och det var precis som att hon förstod att hon aldrig skulle komma hem igen. På midsommardagen satt jag och höll hennes hand i min tills hon slutade att andas. Pappa var i chock och jag lovade att ta hand om honom.

Nu när naturen står i sin vackraste skrud, blir saknaden efter mamma större än annars. Hon var min bästa vän som jag alltid kunde lita på. Den jag ringde och pratade om allt. Vi kunde sitta och prata om kvällarna då jag bodde hemma. Efter hennes död kom jag på mig att tänka att det måste jag ringa och berätta för mamma. Tomheten när insikten kom att det inte gick. Den tomheten finns alltid inom mig, men just nu är den som störst. Mamma var är du nu? Hör du mig? Tankar jag ofta tänker, trots att åren gått sedan den tragiska midsommaren.