Jag läser om de nitton svenskar som vill åka till mars, för att aldrig komma tillbaka. De vill lämna en jord så vacker och grym om vartannat, utan att någonsin få uppleva det igen. För mig är det ofattbart, då jag älskar att leva och finnas till just här på jorden. Sedan läser jag Kristians blogg och här finns det ingen återvändo. Han finns här ännu men kommer sakta att försvinna, trots att han inte vill. Hur mycket skulle han kunna ge för att få stanna och leva just på denna jord? Han ska inte till mars, utan någonstans ingen riktigt vet. Det är skrämmande att läsa hur försvagad han är och hur lite han kan göra. Han kämpar allt han kan för att åtminstone hinna det han vill, innan det tar slut.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2013/08/2000-ljusar-av-morker.html