Idag gick JR upp till posten i byn för att försöka få iväg ett brev. Eftersom vi endast får vara ute och gå en timme per dag så drog han med sig soptunnan till tömningen. Man får tänka till när man ska röra sig utanför tomten. Det hade slutat regna men det är kallt tycker jag. Så för ovanlighetens skull tog JR en jacka.

Han kom tillbaka med oförättat ärende då posten är stängd 5 veckor till. Vi anade att det kunde vara så då ingen postutdelning förekommer just nu. Men han tyckte att det var lite otäckt upp vid torget. Så tyst och alla fönsterluckor på nedervåningarna var stängda. Tobaken stängd och den stora tavlan vid Mairen hade en text med att nu råder det krigslagar.

När vädret är tråkigt och dörren inte är öppen tycker Turbo att det är urtrist. Men eftersom vi ännu känner av viruset så måste JR vila en stund efter promenaden. Jag mailade mottagaren om situationen med brevet och nu scannar jag in det och mailar över det. När det blir normaltider ska jag posta det.

Vi längtar efter värme nu. Jag behöver tvätta och vill helst inte ta in torkställningen igen. Sätter mitt hopp till slutet av denna vecka. Turbo vill också att värmen ska komma tillbaka. Vill ut, vill ut säger hela hennes väsen.

Får väl tukta råttan ett tag då. Jag förbarmade mig och kastade råtta ett tag tills JR sade att han också kände sig rastlös. Dags att dra på sig jobbarbyxorna och gå ut och sätta upp två plattor till. Jippiii, äntligen tyckte Turbo och ut gick de.

Kan berätta att hon var betydligt nöjdare efter den timmen ute. Men JR var rejält nedkyld. Tur vi har ett hus som verkligen är varmt inuti. Vi kan inte ha alla element på för då blir det för varmt.

Tur att man som jag är tränad på att sitta i husarrest. Jodå, när jag bröt foten och benet för tre år sedan var jag verkligen instängd. Jag fick inte stödja på foten i flera månader och det närmaste ut jag kom var att JR öppnade dörren ut till uterummet och dörren där. Eftersom han fortfarande var en arbetande man så var jag ensam med hundarna om dagarna. Men de behövde ju göra toalett och då släppte jag ut dem i trädgården den vägen.

Denhär hatade jag så mycket som man kan hata något. Jag var i behov av den för att kunna ta mig fram inomhus och få med mig bl.a kläder när jag skulle duscha, samt lägga benet på när jag satt i duschen. Ett halvt år av husarrest blev det innan jag äntligen kunde röra mig ute själv. Så detta vi upplever nu är egentligen ingenting.

Vi får röra oss ute i trädgården hur länge och mycket som helst. Men visst ska det bli skönt när vi äntligen får röra oss fritt igen.