Just nu kan jag inte glädjas åt att solen skiner så fint ute och att kylan inte tagit ett grepp om skåne. Inuti mig har jag en gråtklump, som växer. Gick förbi pappas fönster och hörde hur han hostade. Såg honom inte trots att jag kikade över häcken. Undrar om han ligger ner idag. Igår satt han uppe i sin rullstol när jag kom. Men han hade ont i magen och drack te istället för kaffe på eftermiddagen. Det är något han aldrig brukar göra. Andningen var tung och det rosslade i hans bröst. Vi pratade om gamla tider och han berättade hur det var när han växte upp.

Jag var också förbi hos ”farmor”, min svärmor som tyckte allt var så tråkigt. Ingen ville leka med henne. Hon är tillbaka i barndomen och ville att jag skulle handla åt hennes pappa. Tror att jag gjorde henne lite lugnare. Vet inte om hon visste vem jag var, men jag vet ju vem hon är.

Det går inte att hjälpa, men tankarna går hela tiden till dessa våra föräldrar. När är sista dagen vi ses? Usch, nu växer klumpen igen. Ska svabba golven snart så skingras kanske tankarna en smula.