Just nu kan jag inte glädjas åt att solen skiner så fint ute och att kylan inte tagit ett grepp om skåne. Inuti mig har jag en gråtklump, som växer. Gick förbi pappas fönster och hörde hur han hostade. Såg honom inte trots att jag kikade över häcken. Undrar om han ligger ner idag. Igår satt han uppe i sin rullstol när jag kom. Men han hade ont i magen och drack te istället för kaffe på eftermiddagen. Det är något han aldrig brukar göra. Andningen var tung och det rosslade i hans bröst. Vi pratade om gamla tider och han berättade hur det var när han växte upp.
Jag var också förbi hos ”farmor”, min svärmor som tyckte allt var så tråkigt. Ingen ville leka med henne. Hon är tillbaka i barndomen och ville att jag skulle handla åt hennes pappa. Tror att jag gjorde henne lite lugnare. Vet inte om hon visste vem jag var, men jag vet ju vem hon är.
Det går inte att hjälpa, men tankarna går hela tiden till dessa våra föräldrar. När är sista dagen vi ses? Usch, nu växer klumpen igen. Ska svabba golven snart så skingras kanske tankarna en smula.
Trodde nästan att det skulle bli regn idag, för mörka moln har seglat runt byn. Så blev det inte och det tackar vi för. Efter en skön sovmorgon gjorde vi oss klara för en morgontur. Dags för Turbo att bekanta sig med omgivningarna. Jag tog hand om Unkas som har en tendens att irra från sida till sida. Mr J tog Kuma och Turbo som verkar vara det lättaste ekipaget. Båda två gillar att nosa och har inte så bråttom. När så alla tre hade gjort sina avkastningar, satte vi oss på en bänk och pratade med hundarna. Turbo gillar verkligen att man pratar med henne.
En lekstund efter att vi passerat ängen blev det också. Det var faktiskt Unkas hon bjöd upp till lek och han nappade. Roligt att de börjar bli vänner också. Väl hemma så blev det frukost och sedan klippte mr J gräsmattan och det gillade varken Kuma eller Turbo. De satt och pep i uterummet. Men för att ta det säkra före det osäkra var det bäst att de stannade inne under klippningen. Svårt att hålla reda på tre hundar och ett monster till gräsklippare. Vi har en självgående variant som jag vägrar att använda då den är så tung och otymplig. När jag klipper blir det med den lilla vanliga bensindrivna.
Kuma fick sig en rejäl borstning och då var alla ute en stund. Nu är vi nyss inkomna efter eftermiddagens tur med hundarna. Ännu mer dofter och Turbo viftar på svansen. Lite fika när vi kom hem och hundarna vilar, medans mr J kört till Svedala för att köpa några grejor. Äntligen höjer han staketet på framsidan. En sak han tänkt på länge då Kuma studsar rätt bra då en viss bulldogg går förbi. Med en ung pigg tös kan det kanske bli för bra om Kuma börjar studsa. Känns också tryggare då hundarna är ute i trädgården. Nu kan folk sträcka in en hand över staketet och det är inte bra. Rör inte våra hundar om vi inte säger att det är ok!
Som synes på bilden är det inte så högt staket, men vår tomt ligger en meter över gatunivå. Men nu blir staketet lika högt som häcken och det är bra. Vi vill inte låta häcken växa helt runt då hundarna tycker om att ligga och titta där. Jag sitter ju i biblioteket som har fönstret precis mot staketet så jag har koll på vad som sker då hundarna är ute.
De sover just nu och väntar på att mr J ska komma hem igen.
Efter några dagar med massor att göra, har lugnet lagt sig och jag har landat. Under hela tiden har jag gjort mina yogaövningar och meditation, som verkligen gjort nytta. Jag har kunnat hålla fokus och inte blivit stressad. Nu ger dessa övningar mig sinnesro och jag slipper höstdepressionen som annars brukar lägga sig över mig som en tung filt. Jag tycker hösten är riktigt mysig och bryr mig inte speciellt om att vädret inte är så trevligt varje dag. Jag är glad inuti och idag har jag tänt ett doftljus som sprider en underbar doft i rummet. Det blir höstmys idag efter hundpromenaderna.
Satt och googlade på Kuma och fick upp många bilder på björnar. Namnet betyder ju ”liten björn”, så det är inte så konstigt. Min Kuma sover på mattan här i rummet. Han måste ha sett ut som en liten björn när han var liten. Vi fick ju honom när han var fyra år och då var han en mager och frånvarande hund. Han lystrade inte på sitt namn och det är inte ovanligt när man tar en omplaceringshund. Tror de stänger igen sig då de kommer till en ny familj. Allt välkänt är borta och de vet inte hur de ska förhålla sig till nya människor och djur. Det spelar ingen roll om de inte haft så bra i det gamla hemmet eller inte. Men efter någon vecka började han lyssna på min röst och sitt namn. Nu efter ett år är han både glad och pratar väldigt mycket. Det kommer både brummande och gnällande ljud från honom, beroende på vad han vill. Han svarar alltid på tilltal och älskar att kela. Han pussar de andra två hundarna och stryker sig mot dem. Tror faktiskt att vår lille björn hittat hem.
Sista natten och sista frukosten i husbil en på ett tag. Det är en fuktig luft som slår mot oss då vi går ut. Tuppen gal i fjärran och var den som väckte oss i morse. Vi har tagit det lugnt eftersom ingen brådska behövs. Huset står där det står och väntar på oss. Nyss föll ett lätt duggregn och nu trivs väl myggen. Det gäller att ha myggnäten neddragna.
Lite lättare att åka hem då vädret inte är så fint.
Kuma bara ler och kommer säkert att bli glad när vi kommer hem. Hundarna bruka känna på lukten att vi närmar oss hembyn. När vi rullar in vid torget har vi tre pratande hundar som virrar på huvudet åt alla håll och hoppar från fönster till fönster. Vi brukar öppna garaget och dörren till trädgården, varvid de rusar ut och springer runt i glädjen av att vara hemma.
Sedan ska det nosas runt och känna att de egna lukterna finns där. Ja, de är verkligen glada att komma hem. Men de blir lika glada nästa gång vi åker ut med husbilen.
Om nästan exakt tjugo minuter kommer vår Kuma att börja prata. Varje dag tio i fem gör han det. Det började sedan han varit hos oss i ungefär fem månader och har fortsatt sedan dess. Det är nämligen så att hundarna får sin mat klockan fem varje dag. Jag är noga med att hålla den tiden varje dag. Kuma vill tydligen att jag håller mina tider. Han pratar också fem minuter innan vi ska gå ut på vår dagliga långpromenad.
Det är lustigt att han kan vara så precis i tiden. Att hundarna far upp när jag reser mig mitt på dagen beror ju på att de hoppas att något roligt ska hända. Men på eftermiddagen brukar jag hålla mig vid datan och arbeta, och utan att jag sagt något eller gjort någon rörelse börjar lille herrn prata.
Vi har våra rutiner varje dag och då är det klart att hundarna förstår vad som kommer efter att jag t ex bäddat sängen och hämtat in posten. Efter att de fått mat ska de ut i trädgården en stund och när de kommit in börjar de vänta på husse. Han brukar ju komma strax efteråt. Fast nu har husse sex veckor ledigt innan han börjar på sitt nya arbete. En välbehövlig vila för honom, men rutinerna blir lite ruckade för hundarna. De är lite konfunderade, men glada att ha oss båda hemma om dagarna.
Det är middagspratet som förbryllar mig lite och får mig att undra hur Kuma kan veta att det strax är matdags. Just nu ligger han på kontoret hos mig och sover. Inte en tillstymmelse att han vill ha mat. Men om fem minuter är det annat ljud i skällan.
Jag lyssnar ofta på lokalradion om morgnarna och då slår det mig att de som lär ut språk till de som inte har svenska som första språk, kanske borde tänka i andra banor. De försöker lära ut svenska så att de ska göra sig förstådda ute i samhället och kunna studera till något yrke. Jag har retat mig på en reporter som i och för sig verkar jättetrevlig, men som jag inte hör vad han säger. Han kan jättebra svenska och har ett stort ordförråd, för det hör man. Så jag tror att prblemet egentligen är att många som kommer till Sverige har en annan språkmelodi. De pratar helt enkelt för fort, vilket gör att vi gammelsvenskar inte hör vad de säger. Orden flyger fram och det beror säkert på att många andra språk är mycket snabbare. Tänk, bara på italienskan eller franskan. När de sätter igång så låter det som en smattrande kulspruta. Svenskan är sävligare och vad de borde lära sig är att dra ut på orden mer när de pratar svenska. Då spelar det egentligen ingen roll om de uttalar orden korrekt eller inte.
När danskar ska prata svenska, saktar de automatiskt ned farten. Något de säkert lärt sig med tiden, på grund av att vi har en nära kontakt och alltid haft det. Så svensklärarna borde tänka på att lära ut alla att prata saktare. Då tror jag att många av de språkproblem som finns idag skulle försvinna. Ni kanske har sett comviks reklam som florerar i tv just nu? Där är en man som inte har svenska som första språk. Han bryter en del och säger väl inte alla ord rätt, men han pratar långsamt och man förstår ändå allt han säger. Många tycker nog att han är väldigt charmig. Jag tycker det i alla fall. Det tror jag beror på att han pratar i samma takt som oss som har det som första språk.
Tänk, när Mark Levengod pratar. Han nästan sjunger fram orden och jag tror de flesta anser att hans finlandsvenska bara är mysig. Jag tror detta är en viktig aspekt att tänka på för de som lär ut svenska.
