Ok, idag ska jag berätta benhistorien och det blir sista gången jag gör det (tror jag).

Bläddrar bakåt till 2016 och augusti. Vi var precis hemkomna efter vår semester i Frankrike. Vädret var lite småduggigt och Mr J hade börjat jobba på måndagen. Jag hade varit ute i två omgångar på långpromenader med hundarna. Eftersom vi hade tre då så kunde jag inte gå med alla på samma gång. På tisdagarna brukade jag hämta pappas lottokuponger och lämna in i tobaken. Lat som jag är stannade jag vid hans köksfönster, greppade kupongerna och snurrade runt. Tjoff, jag halkade i det våta gräset och hörde tre knak. Då visste jag att jag brutit något ben.

Jag ringde ambulansen och Mr J som kom samtidigt. Där bröt en läkare foten rätt och det gjorde skitont. Sedan trodde jag att det var bara gips och hem som gällde, men icke sa nicke operation sade läkaren. Fick smärtstillande i dropp tills det var dags att rullas ner till op. Mr J berättade efteråt att jag hade varit där i tolv timmar. För när jag vaknade upp ringde en ängel till syster upp honom och berättade att jag var vaken.

En röntgenbild hur det ser ut inuti mitt ben och fot. Här har de mekat ordentligt minsann. Första tre månaderna fick jag inte ens stödja på foten och det var jobbigt. Jag var ordentligt grounded. En jobbig period för mig då jag gick minst ett par mil varje dag med hundarna innan detta hände. Jag ökade i vikt och kunde inte ens göra min yoga. Samtidigt hamnade min pappa på sjukhuset då han ramlat hemma. Det blev ett korttidsboende för honom och jag kunde inte hälsa på honom så ofta.

Jag fick byta gips tre gånger innan jag blev av med det till slut. Körde svart för det var mest praktiskt då vi hade tre hundar.

Foten var svullen och även benet. Men så kunde jag börja träna för att kunna gå. Vinter och halka satte en del käppar i hjulet, men så fort det blev barmark traskade jag först runt kvarteret och sedan började jag gå kortare sträckor med en hund i taget. Pappa hade under tiden fått plats på ett äldreboende ca 200 meter från vårat hus. Där bodde även farmor så nu blev det lättare att besöka dem.

Idag kan jag gå och det med en lätt haltande gång. Springa kan jag glömma, hoppa nja en centimeter kanske. Men jag kan yoga och det är jag glad över.

Foten ser hyfsat normal ut idag. Ärren har bleknat och tånaglarna är normala. Men jag har värk lite då och då. Känseln på vänster sida där jag fortfarande är svullen är inte 100 %. Några milslånga promenader kanske det inte blir nuförtiden men jag kan gå. Jag är tacksam för den skicklige läkaren som opererade mig och tror att detta klimat kommer att göra resten. Men jag gör själ för namnet halta Lotta och det trodde jag väl aldrig.

Snipp, snapp snut så var berättelsen om benet slut.

Nu till något helt annat. Väggen.

En bild på väggen från igår kväll.

Så en bild från i morse. Nu är det endast två rader kvar för Mr J att sätta upp. Det blir klart denna vecka när Mr J vilat ryggen lite. Jag tycker att det blir snyggt och man får nästan lite av hotellkänsla. Lovar fota när allt är klart.

Ha en fin söndag 🙂