Från och med för några timmar sedan är det jag som bestämmer. Ska förklara lite vad jag menar och varför. Unkas fick ju i sig en väldigt hård leverbit. Där ska jag ta på mig skulden att den var hård. Var i en av våra affärer i onsdags och såg en påse med leverbitar som det stod kort datum på. Hundarna fick var sin bit och allt var frid och fröjd. I torsdags fick de nya bitar och snäll som jag är gav jag Unkas den största. Det var bara det att den inte var stor nog för honom. Han svalde den hel.

Senare på kvällen kräktes han först all mat han ätit och sedan leverbiten. Sista gången kom det galla och lite blod. Leverbiten hade orsakat ett sår i tjocktarmen. Den kvällen hade vi inte någon glad Unkas och natten var jobbig för honom. Den var jobbig för Mr J som tog på sig att gå ut med en hund som nu hade diarré. I fredags var det lite bättre och dagen lugnare. Men Unkas lunkade bara runt med oss då vi gick ute. Jag lyckades truga i honom pytte lite ris och det nöjde jag mig med. Natten blev i princip som den förra och Mr J tog ut Unkas ett par gånger.

Idag på morgonen var Unkas jätteglad och mer som sitt vanliga jag. Han åt en liten skål med ris efter vår promenad. Sedan sov han lite och ute hade han diarré, vilket inte var så konstigt. Jag hade läst i vår hundläkarbok att om hundar kräks eller har diarré så kan man ge en blandning av bikarbonat, druvsocker och salt. Inte något vår store lufs gillade. På morgonen gav jag med Mr J:s hjälp en dos med spruta och det fungerade bra. På dagen efter att han sovit ville Mr J att vi skulle ge honom en dos till, vilket jag inte ville då Unkas dricker vatten och jag var rädd att han skulle kräkas upp allt ris han fått tidigare. Tyvärr, gav jag med mig och gav Unkas dosen. Det resulterade i att han efter ett tag kräktes upp hela maginnehållet och sedan galla.

Stackars lille gubben. Jag vet hur ont det gör i halsen efter att ha kräkts och nu saglade Unkas för att det gjorde så ont. Inte fick han ro heller. Tillslut satt jag på mattan i burspråket och tryckte i en risboll i hans mun. Den var inte stor utan mer som en liten stenkula, som vi brukade spela med när jag var liten. Sedan strök jag honom över huvudet sakta och han slutade sagla. Jag hade två andra hundar som var väldigt hungriga och därför fick Mr J sätta sig vid sjuklingen och fortsätta stryka och lugna honom. Tillslut somnade han och nu får vi börja om från början. Han ska få pyttelite ris och det får jag fortsätta med varje timme.

Därför är det jag som bestämmer angående vår sjukling.