Var gång det händer att ett upplopp startas någonstans i Sverige, blir det skriverier och debatter om hur och varför. Lite konstigt för detta händer, har hänt och kommer att hända igen. Så länge jag kan minnas sätter det igång då och då. Sysslolösa unga människor vill ha uppmärksamhet och vet inte hur de ska få det. Så uppstod raggarna, modsen, punkarna och hiphoparna. Ett rop på hjälp i en värld som inte verkar klara av att se till ungdomarna.
Politikerna käbblar bara med varandra och påpekar vilka fel de gjort under sina år vid regeringsmakten. Visst gör de misstag som får efterverkningar långt efter det att man bytt regering. Men det är i grund och botten föräldrarna som måste dra det tyngsta lasset. De formar sina barn från första början. Det är där allt måste börja oberoende av vilken regering vi har. Man skyller på samhället, men samhället är ju vi alla som lever här.
Rasdiskriminering och utanförskap har funnits i alla tider. Men vi satte aldrig ord på det. När jag var nyinflyttad till staden och började i den alldeles nya skolan fanns det kamrater som diskriminerades för olika saker. En flicka blev riktigt illa behandlad för sin religiösa tro. Hon klädde sig ju inte som alla andra och hon gav aldrig igen. Hon kallades vargen då hon åt väldigt mycket, fast jag kommer ihåg hennes namn, Inger hette hon. Jag var inte en av dem som gick på henne, men visst har jag skuld eftersom jag inte heller försvarade henne. En annan flicka som bodde i mitt bostadsområde var ett adoptivbarn från något afrikanskt land. Först var alla så intresserade av henne och ville vara med henne. Hon var några år yngre än jag, så jag tillhörde aldrig hennes kompiskrets. En dag hörde jag att de kallade henne bananas. Inte direkt snällt i mitt tycke. Det utmynnade i att i sina försök att smälta in i kamratkretsen började ta droger och bjuda ut sin kropp. Enda sättet för henne att få vara med.
En sommar blev det upplopp i ett bostadsområde som jag inte hade velat bo i. Husen såg ut som fängelsehus, gråa och alla likadana. Många invandrare fick lägenheter där, eftersom det var tomt i många hus. Det var finländare som slogs mot turkar. Men de infödda svenskarna tog finländarnas parti och hjälpte till i slagsmålen. Den socialdemokratiska kommunledningen hade fört ihop alla som kom till Sverige på ett och samma ställe, utan att fundera nämvärt. Så går det till än idag och samma misstag görs vilka det än är som leder i just den kommunen. Men idag då vi har människor som kommer från snarlika länder, fungerar de bättre tillsammans och då riktas ilskan åt annat håll.
Det borde vara enklare att använda den samhörighet människor känner i ett bostadsområde och låta dem bygga upp organisationer mm, som kan ge sysselsättning i området. Hantverksgrupper, idrottsgrupper, ja det finns hur mycket som helst man kan starta. Något som gör att människorna känner att de har ett värde och betyder något. Kanske kan det komma något bra av alltihop när det blir lugnt igen. Låt de kreativa stenkastarna bli kreativa i något annat.
