Blir du väckt på morgonen, eller har du någon apparat som väcker dig? I mitt tycke är det mycket viktigt hur man blir väckt på morgonen, fast det ultimata är att vakna av sig själv. Men jag tror inte att så många vaknar av sig själv klockan sex/sju på morgonen. De flesta blir nog väckta av någon eller någonting. Eftersom jag inte är en sk morgonmänniska anser jag att det är viktigt att väckningen är behaglig. Ett glas kallt vatten, en röst som hojtar vakna eller något annat brutalt gör att man vaknar på ett ilsket humör. Då gäller det för omgivningen att hålla sig på avstånd ett tag.

En puss på armen av en hund, ett försiktigt godmorgon eller en smekning på ett bart ben är att föredra. Då vaknar man sakta upp och humöret blir milt som en sommarbris. Därför har jag skaffat mig en wake up lampa, som sakta lyser upp på morgonen, med fågelkvitter som bakgrund. Då blir jag lugn och harmonisk. Livet är nog brutalt utan att någon ska behöva bli väckt av ett ilsket ringande eller hojtande av någon äckligt morgonpigg människa.

I vinter har man haft många villainbrott i nordvästra skåne, vilket nu föranlett till att man inrett grannråd. Polisen har utbildat frivilliga till detta och de ska hålla utkik efter onormala aktiviteter i villaområden. När de ser något konstigt ska de meddela polisen och de ska också prata med folk. Berätta vad de är till för och kanske medföra så att folk känner sig tryggare. De har fått röda bilar med dekaler på så att alla ska veta vilka de är.

Man kan ju tycka att det är polisens sak att patrullera, och att vi medborgare inte ska behöva göra deras jobb. Men vad göra när de inte hinner? Jag bor i en liten by och det är inte ofta man kan se en polisbil åka omkring här. Inte för att det händer så enormt mycket här, men det sker villainbrott och skadegörelse med jämna mellanrum. Visste man att det finns medmänniskor som åker runt och håller ett öga på byn, skulle det kännas bra. Det blir lite som förr i tiden då grannar hjälpte varandra och sade till då de såg att något konstigt var på gång.

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle där grannar höll koll på oss barn, och stod det ett barn och grät kom det alltid någon och tröstade. Det är en trygghet när folk bryr sig och inte bara går förbi. Visserligen tyckte jag i tonåren att det var jobbigt och sökte mig till storstaden, där man fick vara ifred. Ingen lade sig i vad man gjorde. Men med åldern kom saknaden efter den trygghet som blir då andra bryr sig, och jag flyttade till det lilla samhället igen. Jag vill trösta barnet som kanske ramlat och slagit sig, eller hjälpa den äldre med att lyfta en tung kasse.