Efter att ha gått omkring på kyrkogården, gick vi mot kanten och dä lå en enorm strand. Omaha beach där många av dessa soldater stigit iland och mött döden. Tyska trupper stod med sina kanoner högt ovanför och många dog under denna landstigning.
Högt ovanför stranden på höjden stod de med sina batterier och sköt på de landstigande. Idag är det många som vindsurfar ute i vattnet, då det är fina vågor. Vi åkte bort till tyskarnas ställnignar som fortfarande står kvar till en viss del.
Här kunde vi ta ut hundarna och vandra omkring. Känslan var mäktig när vi gick fram till kanten och tittade ned mot stranden. Efter hela kusten finns det olika minnesmärken i vattnet och på stranden. Så det blev många stopp även denna dag.
Idag ser det idylliskt ut med dessa små samhällen som ligger så fint vid havet och man kan inte tro att det pågått ett krig där. Man står och tittar ut mot havet och fantiserar om hur landstigningsbåtarna kommer in mot stranden. Vad tänkte de boende den dagen måntro?
Vi besökte ett museum efter vägen som hade många delar av pontonbroar och glidflygplan. Flygplan som var helt i trä. Tänka att sitta i ett sådant och veta att det skulle gå sönder vid landningen. De höll bara för en flygning. Detta var mycket intressant att se.
Japans premiärminister har förklarat Fukoshima som katastrofområde, och ingen får vistas på ett område om 2 mil från kärnkraftverket. Otaliga explosioner och läckor har skett efter tsunamin den 11:e mars. Nu har det uppdagats att 60 personer fortfarande bor kvar inom zonen och de evakueras omedelbart. En medlem i var familj får någon timme på sig att samla ihop tillhörigheter.
Att de låtit människor bo kvar, verkar helt sanslöst efter alla strålningsläckor som skett. Man kan bara hoppas att de inte får lida för all framtid av detta. Men kan de någonsin flytta tillbaka till sina hem? Ser man hur det blivit i Tjernobyl så tror jag att detta kommer att bli en död zon i framtiden. Tragiskt för människorna.
”Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering”, skriver Juholt. På DN:s debattsida idag.
Men han har inga egna förslag till hur kulturpolitiken ska utformas. Det jag kan minnas var att när socialdemokrtaerna hade makten i Sverige, fick de mycket kritik för hur de skötte anslagen till kulturen. Många röster hördes om hur de främjade några få etablerade kulturinstitutioner. De ideella fick just ingenting och hade svårt att överleva.
Ska man kritisera något, bör man ha någon bättre lösning att komma med. Jag får en ännu större känsla av att sossarna är desperata nu och försöker synas i media så mycket som möjligt. Men det är farligt att endast kritisera utan att komma med egna förslag. Att kasta ur sig en massa kritik kan väl vem som helst. Risken är stor att folket tröttnar och undrar vad de egentligen håller på med.
Svenska folket väntar på att sossarna ska komma med något nytt i politiken, men jag börjar tro att det aldrig kommer. De fortsätter att syfta till sin historia och det kommer de aldrig att vinna något val på.
Karin Wanngård socialdemokraternas nya partisekreterare och kandidat till att bli oppositionsborgarråd för socialdemokraterna i Stockholm, uttalade sig i aftonbladet. Där menade hon att vi inte ska slussa ut ungdomar till skitjobb. Vilka är nu skitjobben? Lokalvårdare, tidningsbud, diskare, sjukvårdsbiträde eller något annat?
Jag frågar mig om det inte är bättre att ha ett arbete, om då med låg lön än att gå arbetslös? Tror att alla vill ha in en fot i arbetsmarknaden och hellre tar dett sk ”skitjobb” istället för att vara arbetslös. Vem vet vad det kan leda till längre fram? Kanske till det drömjobb man vill ha i framtiden. Tycker det är nedsättande att beskriva arbeten på detta sätt. Sen funderar jag också på vilka hon tycker ska ha dessa skitjobb, för de måste också göras.
Istället för att tala nedsättande om vissa arbeten borde hon arbeta för att höja statusen på dem. Ge dem den betydelse de faktiskt har i vårt samhälle. Det behövs faktiskt lokalvårdare och tidningsbud. Nej, Karin du får nog tänka om när det gäller arbetsmarknadspolitiken och förnya sitt tänk när det gäller statusen på jobb.
Där i Honfleur kände vi att det är precis dethär som, är meningen med att ha husbil. Alla människor var så trevliga och trots att vi inte talade samma språk så förstod vi varandra så bra.
På morgonen var det full fart då alla skulle vidare och innan dess, måste vi tömma toaletter och gråvatten, samt fylla nytt vatten. Trots att det var så många husbilar gick allt så lugnt och fint till, i lugn takt fick man tillträde till tömmning och påfyllning. Inget bråk eller skrik. Det gick ganska fort också.
Vi tänkte fortsätta nedåt kusten utmed vägen vi hittat mot Cherbourg. Denna dag var vi ganska mätta på alla stridsvagnar och annat som vi sett en hel del av dagen innan. Men när vi såg en skylt mot amerikanska kyrkogården svängde vi av.
Vägen mot kyrkogåden var nyasfalterad, vilket stod i skarp kontrast till vägarna vi åkt på hittills som var både guppiga och dåligt asfalterade. Gräsmattorna var som golfgreen, och man hade bevattning på så de skulle vara gröna. Många turister var det också, så vi fick köa för att komma in på själva begravningsplatsen.
Korsen stod i snörräta rader och det såg ut som ett vitt hav på långt håll. Man hade gjort dammar och planteringar runt omkring. Vi slogs av att det var så enormt stort. Detta var ändå bara en av alla krigskyrkogårdar som finns efter andra världskriget. Man kunde läsa namnen på korsen, men några stod det John Doe på. Vilket betyder att den som begrafts där inte kunnat identifierats. Sorgligt men ändå vackert. Hela kyrkogården vaktades av amerikanska soldater i svarta militärkläder och vita mössor.
Nu fick man en liten känsla av hur många som dött under kriget och hur unga de var. Bara barn många av dem.
Unicef har fått bekräftat att minst 20 barn har dödats i Misrata, Libyen. Ännu fler har skottskador och splitterskador efter bomber. Nu vädjar FN om att man ska sluta att skjuta. Barnen lider och då det inte finns vatten eller mat har de svårt att klara sig. Många har tagit sig ned till hamnen i hopp om att bli evakuerade, men det finns för få fartyg.
Samtidigt kan man läsa i tidningarna om att världens största lyxkryssare är klar. Kan inte något rederi skicka ned ett av sina stora fartyg och hjälpa dessa stackars människor som sitter fast i krigets Libyen?
Kriget har pågått i 50 dagar nu och situationen förvärras för varje timme som går. Nato:s bombningar verkar inte ha någon effekt, så nu bör man ändra strategi. Kidnappa Gadaffi eller något annat som gör att regeringsstyrkorna slutar skjuta på sina egna. På något sätt måste det gå att tvinga denne diktator att ge sig så det blir ett slut på eländet.
