Septembers första dag har bjudit skåne på höstkänning och det känns väl sådär. Blåst och molnigt har det varit största delen av dagen. Fast det började bra med sol. Jag har ägnat dagen åt att klippa några buskar och är nöjd med resultatet. Ett par maskrosor fick stryka på foten också och nu är gräsmattan fin. Hundarna har lekt jaga i nästan en timme, så nu är de ordentligt trötta.

I snart tretton år har jag burit ett par tunna guldringar i mina öron och de har blivit en del av den jag är. Mannen gjorde en bra investering när han köpte dem, eftersom jag aldrig önskat några nya örhängen efter det. Så gissa om jag blev bedrövad när jag bara hittade den ena i skålen jag brukar lägga dem i. Två vuxna började krypa runt i sovrummet och hundarna tyckte att det var en jättekul lek. Tillslut gav vi upp och som ett sista försök lyfta jag på skålen och kände på baksidan. Där var örhänget och det kändes bra. Visserligen hade jag kunnat köpa ett nytt par, men dessa finns nog inte att köpa idag.

Lite åt det hållet känns det när sommaren är över. Man har äntligen fått pusta och stöna över värmen, efter flera bedrövliga sommrar. Om man visste att det kommer bli likadant nästa år, så gjorde det inget att det blir höst nu. Men så väl är det ju inte. Därför vill åtminstone jag hålla kvar sommaren lite till. Det har varit så skönt att slippa ha på sig strumpor och jacka. Idag blev det nödvändigt. Kanske dags att ladda ned alla sommarbilder och arkivera dem i ett minne. Tänk, om man kunde ladda ned sommarkänslan i ett minne, för att plocka fram en dag då kylan biter om näsan. Det hade varit underbart.