Ett gäng killar försöker knuffa en man nedför en bro i Malmö. Hans ettårige son ser gråtande på, när de stampar på pappans händer. Vilken fruktansvärd upplevelse för ett litet barn. Jag blir så arg över att något sådant överhuvudtaget händer. Pappan kanske gav svar på tal när de kastade glåpord eller något liknande. Mer behövs inte för att mobben ska gå till attack. Tidigare i år kunde vi läsa i kvällspressen om en äldre man som blev nedsparkad av ett ungdomsgäng. Jag blev jagad av ett gäng ungdomar när jag gav svar på tal och vem vet vad som kunde ha hänt om jag inte lyckats springa fort till en bensinmack.

Därför blir jag inte förvånad när jag läser om pappan som knuffas av ett gäng ungdomar. Det jag undrar över är hur man kan bli så totalt empatilös, att man gör en sådan sak. Är det brist på uppfostran? Efter att ha hört en företagare berätta en händelse är jag benägen att tro det. Denne företagare blev kontaktad av en skola med förfrågan om att ta en lärling. En bra idé tyckte han då det ju kunde vara en blivande anställd som han kunde lära upp. Första dagen stod en av de anställda och väntade på att lärlingen skulle komma. Han tog på sig uppgiften att vara handledare. Killen sjukanmälde sig och dök aldrig upp den veckan. Denna vecka ringde hans mor och sjukanmälde pojken. Vid samtalet framkom att han inte varit sjuk veckan innan, utan då pojken ej fått busskortet från skolan. Mamman påstod att de inte hade råd att betala en bussbiljett.

Pojkens föräldrar tyckte det var ok att ljuga och att sedan inte ens höra av sig. Hon sade: att det är ju så de gör nuförtiden. Föräldrarna har hjälpt till att sumpa en unik utbildning och ett eventuellt framtida arbete för pojken.

Om uppfostran är så nuförtiden, blir jag riktigt rädd.