Nästan varje dag möter jag människor som ler mot mig och hejar. Nyblivna pensionärer som varit och spelat golf på förmiddagen, äldre pensionärer som hämtar posten i brevlådan, barn som leker i trädgårdar och andra hundägare som är på promenad. En reflektion jag gjorde idag var att då jag bodde i Göteborg eller vistats i någon stor stad, är det sällan någon tittar upp och ler. De tittar ned i marken och bara rusar vidare mot sina mål. Här i byn går vi framförallt långsammare, tittar i ögonen på dem vi möter och ler mot varandra. Visserligen finns det en del tjurskallar här också, men de är lätträknade och jag tror att många med mig tänker att de har problem eller mår dåligt. Så visst har man överseende med den som inte tittar upp och hejar.

Det märks direkt då någon är nyinflyttad. De nästan hoppar till när man ler och hejar, förskräckta hejar de tillbaka och jag kan slå vad om att de undrar vem det nu var. Sedan verkar de också så stressade och går fort. Efter några veckor kan jag möta samma människa som ler tillbaka, hejar och med lugna steg går vidare. Inte ens på morgonen då föräldrarna ska ta sina barn till förskolan stressar man. Barnen går i sin egen takt och de småpratar ofta på vägen.

Jag tror mig veta att vi ute på landsbygden med all säkerhet är lyckligare än de som bor i städerna. Fast jag aktar mig för att generalisera alltför mycket, då det alltid finns undantag. De som slipper stressa i städerna har säkert ett bra liv de också. Men jag undrar hur många som verkligen tittar dem i ögonen när de är ute och verkligen ser på den mötande?