Under protest

Annonser

Idag är jag kallad till möte. Jag är ju så att säga mellan jobb som en del kallar det. Fast jag känner mer att jag befinner mig mellan jobb och pension. Min ålder är i en fas där arbetsmarknaden inte anser mig vara attraktiv. Men i gengäld så är inte arbetsmarknaden särskilt attraktiv för mig. Efter att ha haft ett och samma yrke i en massa år, känner jag att det kapitlet är färdigt. Nu vill jag göra annat, men andra vill tydligen inte ge mig chansen.

Nu är jag kallad till informationsmöte och ska möta förmedlare som försöker vara entusiastiska och andra arbetslösa som mår skit. Hade helst sluppit åka dit. Jag blir inte ett dugg peppad av dessa möten. Men man måste infinna sig för att få fortsatt understöd. Pengar som jag själv jobbat ihop till. Nåväl, jag kan offra en timme av min dyrbara tid.

Jag trivs bäst när jag får bestämma över mig själv och disponera min tid där jag vill och med vem jag vill. Men efter att ha arbetat sedan jag var femton ska jag lära mig hur man söker arbete. Intressant, har varit där tidigare och det är samma samma. Nu med alla arbetslösa ungdomar och flyktingar är det kärvt för alla. Så innan mötet sitter jag och funderar på jag ska studera vidare resten av tiden tills min pension. Undrar om man får studielån vid min ålder. Sedan är ju frågan vad jag ska studera till och jag funderar starkt på meterolog eller kanske brottsutredare. Det är väldigt ute att vara statsvetare idag så den utbildningen var bortkastad.

Jaja, jag har framtiden för mig haha.

Nähä, nä… i Sverige kör vi med åldersrasism

Annonser

Jag har ansökt om arbete med att ta hand om alla flyktingar som kommer till vår kommun. Tänkte att de kanske behöver folk med kunskap om administration och erfarenhet. Jag läser om hur mycket hjälp de behöver och då borde jag nog försöka dra mitt strå till stacken. Blev lite fundersam när jag såg på lokalnyheterna att det satt tjugofemåringar och behandlade ansökningarna. Då sollas jag med all säkerhet bort på grund av min ålder, var min första tanke.

Så rätt jag hade i den tanken. Fick nej tack via mail igår. Jag är inte önskvärd och min kunskap är inte värd ett vitten. Därför ska ingen kritisera min attityd till arbetsmarknaden. Vänder den ryggen mot mig så vänder jag ryggen åt den. Jag har det bra som jag har det och tänker inte öda särskilt mycket energi på att leta jobb. Om jag hade bott i t.ex. Frankrike så hade jag varit väldigt attraktiv på arbetsmarknaden och allrahelst i ett sådant jobb som att ta hand om de flyktingar som nu kommer. Men i Sverige är man förbrukad när man fyllt femtio år.

Jag skriver vidare på min bok och det berikar mina dagar. Lev här och nu. Absolut säger jag och tack och hejdå till alla vanliga arbeten. Denna erfarenhet är jag tyvärr inte ensam om och många mår väldigt dåligt av att bli ratade gång på gång. Men våra erfarenhetsår kan de aldrig ta ifrån oss. Jobba ute i arbetslivet tills vi blir sextiofem, jo pyttsan. Hur ska det gå till hade de tänkt sig? Ingen vill ju anställa oss och blir vi utan arbete av en eller annan anledning, så är det kört.