Såhär på årets sista darrande timmar tänker jag tillbaka lite. Vi har ju haft en vår/sommar och höst som verkligen har tärt på psyket.

Jag vill berätta lite om mina känslor inför försäljningen av huset. Något som vi har varit helt eniga om är att vi vill flytta. Där har vi aldrig vacklat och även när vi ska flytta har alltid varit då vi båda kan börja ta ut pension. Förra vintern räknade vi på det hela och såg att det var dags. Sedan följde en hel del arbete med att köra igång det hela. Inte det lättaste att hitta alla instanser och fonder, men i slutet av maj var allt klart och vi var fria från slaveriet i arbetslivet.

I juni kontaktade vi mäklaren och sedan var det fotografering mm. Där gjorde det lite ont då vi måste plocka ned fotografier och annat som ju var vi och vårat liv. Vi skulle liksom utplåna oss från huset. Det kändes vill jag lova. Nästa steg var ju att lägga ut alla foton på hemnet. Där fläktes hela vårt hus ut och vi som hållit en hög integritet när det gäller vårat boende och hur det sett ut hos oss. Visst var det roligt att så många var intresserade och tittade på bilderna. Men en hel del nyfikna i byn passade säkert på att snoka. Jag skriver snoka då de inte tänkte köpa något hus.

Till saken hör att vi köpte ett hus för 18 år sedan som de flesta dregglade över och ansåg vara ett av de finaste husen i byn. Det hade vi inte en aning om då utan vi behövde ha ett hus snabbt då H skulle bo hos oss. Det enda som var till salu var vårat. Nåväl sedan dess har vi ju gjort en hel del inomhus och fått det som vi ville ha det.

Sedan var det visningsdags och vi hade endast bokade visningar. Totalt har vi haft åtta stycken sedan vi lade ut huset till försäljning. Inför varje gång har vi städat noga och piffat till det med kanelbullar och annat. Jag är less på att äta kanelbullar och det kommer att ta ett bra tag innan jag bakar igen.

Hela denna process har gjort att jag tappat känslan för huset och nu känns det endast skönt att packa ner våra saker. Jag vill hitta ett nytt hus som vi gör till vårat och ingen ska få se hur vi har det om jag inte bjuder på bilder här i min blogg eller har gäster hemma. Det gör ont att sälja ett hus. Jag förstår inte den som bjuder in tidningar som fotograferar och visar för alla hur man har det. Mitt hem är min borg och det är få som jag släpper över tröskeln.

Men nu är det gjort och jag tycker att det är så skönt att det är över. Nästa år drar vi till nya trakter och äventyr. Det ska bli så spännande. 

Mackan står och väntar på oss.