Fick en broschyr igår och undrar lite vad som händer.
Ska vi börja förbereda oss redan nu eller vad menar myndigheterna? Samla konserver och annat för att en kris eller ett krig närmar sig?
Vi såg ett flertal Jasplan flyga över Öland när vi var där. Men jag trodde att det var vanliga spaningsuppdrag de var ute på.
Jag kommer ihåg att vi hade en liknande broschyr hemma när jag var liten. Det var ju krig lite här och var även då. Men att det skulle komma till Sverige trodde man inte. Men vi fick lära oss i skolan att krypa under bänken om någon släppte en atombomb. Det var vi barn oroliga för.
Nu känns det bra att ha en husbil där vi har det mesta. Men det är ju för att slippa packa in och ut var gång vi åker ut.
Lite obehagligt är det att få denna broschyr. Men man får även en tankeställare. Vi bor ju inte på en isolerad ö, och mot terrorister är det svårt att värja sig.
En ostlig vind svalkar oss idag och det är skönt när det är +22 i skuggan. Inte ens Turbo orkar springa rundor i trädgården. Jag har tittat till alla mina växter och gett dem vatten. De var lika törstiga som hundarna efter långrundan i morse.
Om vädret blir sämre eller bara molnigt ska jag tvätta fönstren. Jag tar dem inifrån och Mr J tvättar utsidan. Teamwork.
Idag är det riktigt tyst i byn och det enda jag hör är fåglarna som kvittrar. Lugnt och skönt med andra ord.
Jag har så smått börjat gallra i mina garderober. Finns en hel del kläder jag inte använder längre och det beror på att de antingen krympt i garderoben eller är urtvättade. Felköp gör jag inte nuförtiden då jag så sällan köper nytt. Först efter noga övervägande gör jag mina inköp.
Som väntat vann kvinnan med vansinnesblicken finalen i Eurovision. Israel vann alltså och vad jag vet ligger inte det landet i Europa. Men det finns säkert en anledning varför det landet är med. Jag undvek att se inslaget då kvinnan gav mig mardrömmar då jag såg delfinalen. Det jag undrar lite över är om Israel verkligen kan hålla i tävlingen nästa år? Det är ju rätt oroligt där nere just nu. Blir det krig eller inte? Återstår att se.
FN:s säkerhetsråd har landat på Kastrup och i morgon ska allvarliga frågor dryftas på Backåkra utanför Ystad. Dag Hammarskjölds fina gård ska få besök av dagens ledamöter i säkerhetsrådet. Man får hoppas på att miljön ska medföra något bra resultat.
Jag har grävt i myllan här i skåne och rensat bort åtskilligt ogräs som frodats i rabatterna. Det känns i ryggen ikväll. Hundarna har fått ännu en dag ute i trädgården. De är helt slut och sover allihop. Turbo bara älskar friheten att springa runt och att få vara ute precis när hon vill. Naturligtvis gick vi en långrunda i morse så de fick läsa tidningen. När de väl gjort det är trädgården roligare.
Passade på att rulla ut pappa på en runda och det gjorde honom glad. Vi mötte även en bekant till honom, som han tidigare spelade bridge med. Det blev ett glatt återseende. Pappa klarar inte av att spela längre då synen inte är vad den var och hjärnan inte är så snabb. Något pappa är så medveten om och saknar. Det var en fin förströelse tidigare. Nu blir en del dagar så långa för honom. Men idag var han glad och tyckte livet var toppen.
Jag brukar fnula på saker i duschen och ibland blir de till inlägg i bloggen. Idag var det namn som snurrade i huvudet. För många ”kändisar” döper ju sina barn efter städer. De heter Paris,Bronx,Phoenix,Athena och så vidare. För oss i Sverige låter det ju väldigt snyggt och exotiskt, men vad tycker de som bor i dessa städer eller på dessa platser? Jag tänker faktiskt inte lägga ner någon tid för att undersöka det.
Istället flög mina funderingar till om någon skulle få för sig att döpa sitt barn till en svens stad eller plats. Vad sägs om Skövde Eriksson, Ystad Persson, Kvikkjokk Andersson? Om ens barn en dag kommer och säger att alla ska hem till Skövde och lana. Man sätter kaffet i vrångstrupen och säger : ”men lille Erik du kan inte åka till Skövde själv.” Får man då till svar att Mölle, Fittja och Göte också ska dit, funderar man kanske på om barnet har feber. Men varför skulle man inte kunna döpa barn till detta? Fast jag vet inte om Fittja är särskilt bra för barnet vill säga.
Själv hade jag gärna hetat Ystad, eftersom jag tycker om den staden. Men då jag föddes var det dubbelnamn som var inne. Vilket jag har tyckt varit så jobbigt när jag växte upp. Jag fick ett andra namn också: Maj. Inte en hit under min uppväxt, fast ingen retade mig för det. Min kompis hette Viola i andra namn och hon tyckte inte det var speciellt roligt.
För tjugo år sedan började jag att använda hela mitt namn. Det kändes som att jag vuxit i det. Jag var stark nog att bära det och nu passar det bra tycker jag. Inte heller Maj är något jag ratar. Fint att ha namnsdag en hel månad. Jag firar mig själv varje dag, för ingen annan har fattat att de ska göra det.
Den som får namn som Paris eller Stockholm har mycket att växa i och det kanske är jobbiga namn att bära. Många byter ju namn då de inte anser att det är rätt för dem. Det tycker jag absolut att man ska göra om så är fallet. Har själv gått och funderat på det i tonåren. Ditt namn är du och det första en ny bekantskap lär sig om dig. I nästa liv ska jag nog heta något storslaget som Niagara eller Kilimanjaro. Det blir en utmaning.
Mitt humör dalade i morse då små nätta snöflingor dalade genom luften. Men bara ett par timmar senare lyste solen och då var jag glad igen. Hade sovit med en inpackning i håret och hela kudden luktade gott när jag vaknade i morse. Fast jag blir så öm i hårbotten av att ha ett band i håret om natten. Rev av det och sedan hade Turbo och jag en riktigt gosig stund innan vi klev upp. Hon har blivit så kelen på morgnarna nu, så det är riktigt härligt att vakna. En blöt puss på näsan och så kör hon in hela huvudet vid halsen. Det är lycka.
Lilla Turbo har verkligen förändrats sedan hon kom till oss. Borta är den galna hunden som rusade runt varje morgon och nu har vi fått ännu en softpotatis. Precis vad vi tycker om. Nu går hon superbra i kopplet och drar ingenting. Jag har inte ont i ryggen efter våra rundor i byn.
Vi har hållit oss i byn hela dagen och jag har gått antikrundan som vi kallar besöken hos våra föräldrar. En sväng för att göra lite inköp till pappa innan jag satte mig ned för att prata en stund med honom. Han mår bra nu när hörseln är bättre och han kan ha riktiga samtal. Nästa antikrunda går i morgon och då är det Mr J som ska gå.
Det roliga är att snön som de pratat om aldrig kom hit till byn. Inte ännu i allafall. Men februari är en lurig månad. Några dagar kvar så ska vi vara över gränsen.
Jag längtar till våren så det gör ont i mig. Men rödhaken har kommit hit och då är den inte långt borta.
Jag spanar varje dag efter vårtecken och nu ser jag snödroppar nästan överallt. Unkas spanar säkert också efter något, som jag inte vet vad det är.
När vi går runt byn på söndagarna slås vi alltid av att det är så tyst. Det just inga bilar som kör längs landsvägen och ytterst få människor. Jag tycker att det är skönt när man kan höra fåglarna och slippa allt brus från trafiken. Inte för att det är speciellt öronbedövande på vardagarna heller, men söndagarna är speciella. Såhär i slutet på februari och då sportlovsveckan startar, känns det som att allt står stilla en stund. Precis innan våren bryter ut och allt börjar bli grönt.
Mina lökar har klarat både snön som föll och kylan som var. Men de har inte växt utan bidar sin tid. Precis som vi gör. Idag tar vi det lugnt och hundarna tycker att det är skönt. Mr J har tvättat Madame som nu är vit och fin igen efter att ha haft en brun nyans i flera veckor.
Vi sitter i biblioteket och pratar om framtiden och historien. Allt förändras och vi med. Men när man tänker tillbaka inser man hur fort förändringen gått med både kommunikation och levnadssätt. Jag kommer ihåg när den första pizzerian öppnade i staden och hur vi köade för att komma in. Nu kan du beställa pizza på telefonen och få den hemkörd. Det måste kännas ännu mer konstigt för våra föräldrar som kommer ihåg de första bilarna och när de fick telefon installerad i sina hem.
Själv väntar jag bara på våren och att allt ska bli grönt igen.
Pappa var lite deppig idag då en i äldreboendet dött natten till idag. En gubbe som pappa haft ganska trevliga samtal med tidigare. Så hände något och gubben blev sämre tills livet tog slut. Inte så roligt att bli påmind om att slutet kanske är bakom hörnet. Ju äldre man blir ju mer tänker åtminstone jag på att kroppen kanske inte orkar lika mycket som tidigare. Därför har det blivit så viktigt att verkligen ta tillvara på de år man har kvar. Jag vill ha många minnen att se tillbaka på när jag inte längre kan skapa fler.
När vi inte kan köra ut med husbilen och upptäcka nya platser och uppleva fina dagar i andra länder, ska åtminstone inte jag sitta och gräma mig. Jag vill se tillbaka på ett spännande liv.
Det är precis det vi planerar för detta år. Jag tänker inte låta dagarna bara rinna iväg tills jag inte orkar med förändringar. För den dagen kommer och då vill jag vara på en plats där jag kan njuta av det som återstår. Nu har jag sådan tur att Mr J är inne på precis samma linje. Vi är väldigt samspelta i våra tankar och drömmar. Att vi sedan är födda samma år ser jag som en stor fördel. Det innebär att vi båda är klara med yrkeslivet samtidigt.
Idag hämtade jag en serie jag beställt på vårat postutlämningsställe. Ikväll lämnar vi J.A.G för att börja se:
Det ska bli så spännande och vi har alla säsonger. Sedan har vi också säsong sju av Games of Thrones, så den serien ska vi se om så vi får ett sammanhang. Vi ska nog klara av denna vinter tills det blir vår.
Nästan hela dagen har gått och vi stannade upp i våra förehavanden. Man får en hel del energi av att gå långrundor på morgnarna. En god frukost på det och sedan satte vi igång. Mr J rensade i garaget och nu har vi ett nytt lass som ska till soptippen. Det är nästan så att man skäms över hur mycket skräp vi har. Som två hamstrar har vi packat ner gamla kopior av betyg, annat pappersskräp som säkert var trevligt att ha just innan de blev undanstoppade. En takfläkt som inte ens fungerar har legat uppe på vinden och tagit plats.
Gamla kläder som jag aldrig tänkt använda igen. De passar inte min kropp idag och är inte ens väl bevarade. Äntligen kan vi bidra med återvinning av lump som blir papper. Men det är inte bara skräp Mr J hittar, utan en och annan sak som vi lagt ut på diverse säljsidor. Blir vi inte av med dem så får vi invänta backluckeloppis i vår. Mina gamla slalomskidor och stavar tog de hand om på soptippen. De samlas i kommunens utlåningsprojekt och jag blir glad av tanken på att någon får åka på dem igen.
Själv har jag inte en tanke på att åka skidor igen. Får vara glad om jag klarar av att cykla när det blir varmare ute. Mitt ben är inte som det en gång var. Kanske blir det aldrig riktigt bra? Jag är glad att jag kan gå på det och att det inte gör ont hela tiden alla dagar. Tack, gode gud för alvedon.
Nu tittar vi missmodigt ut genom fönstret på de envisa snöflingorna som dalar. Bli inte fler för då…. Kom plusgrader och gör om flingorna till regndroppar!
Inte för att jag älskar regn och det som följer på det med torka tassar. Jag vill bara inte ha mer is och halka. Mötte en tidigare arbetskamrat vid torget igår och han hade foten i paket. I torsdags hade han drattat omkull och brutit foten. Undrar hur många fler som ramlat?
Hundarna bidar sin tid och väntar på det magiska ordet ”mat”. Snart så älskade vänner är det dags.
Det är mycket som händer just nu och här hemma har många fått känna på konsekvenser av sitt handlande. Tror ingen undgått #Metoo som rört om i många grytor. Människor som åtminstone jag sett som trevliga och folkliga, har visat upp en helt annan sida. Berömmelse och makt har gjort att de kan göra vad som helst utan att någon kan straffa dem. Nu känner de sig hemskt behandlade av media och vill att vi ska tycka synd om dem. Det gör inte jag, men jag tycker synd om dem som råkat ut för deras övergrepp och familjer som nu får se en annan sida av sina respektive. Att läsa och höra av andra vad ens förälder gjort, måste vara tufft. Min pappa stoppar inte sin hand innanför någon annan tants trosor, för så gör man ju inte.
En del flydde som en avlöning till någon trevlig semesterort, för att slippa journalister och obehagliga frågor. Vem har inte önskat att kunna flyga till någon sandstrand när allt känns tufft? Men vi ”vanliga” människor har sällan råd och vi kan inte heller få någon journalist att skriva någon snyftartikel om oss. Har vi gjort någon illa eller skrikit åt en medarbetare så får vi ta konsekvenserna direkt.
Så har vi stackars Mona Sahlin som en gång aspirerade på att bli statsminister. Jag glömmer aldrig när hon sade att det är häftigt att betala skatt. Nu visar det sig att utöver allt annat hon gjort, så har hon smitit från att betala skatt. Där har Magdalena Andersson något att bita i. En partikamrat är precis lika god kålsupare som alla andra skattesmitare. Vilken fin meritlista Mona har: tjuv,lögnare och skattesmitare. Den meritlistan går inte av för hackor.
Jag säger som jag brukar att karma råder för alla. De som sitter i riksdagen och regeringen är duktiga på att suga ut alla pengar på befolkningen, men själva verkar de skatteplanera för fullt. De drar av för resor så fort de går utanför dörren, men nu ska det inte räknas som tjänsteresa om man kör hem med sin tjänstebil. Det kommer att slå hårt mot alla som bor på landet. De som bor där inga bussar går och måste ha bil.
Sedan frågar många varför svenskarna är så negativa.
I morse när jag satt vid matbordet och drack kaffe ploppade ett minne upp i huvudet. Alla minnen som kommer är inte så roliga, medans andra är rent av dråpliga. Mitt kaffe var lite för varmt så jag smuttade på det och tänkte på en annan gång när kaffet var skållhett.
Jag var troligtvis tretton år och min syster bodde fortfarande hemma. Ja, jag har en mycket frånvarande syster. Det skiljer fem år mellan oss och vi har aldrig varit särskilt nära varandra. Denna dag satt jag med två tjejkompisar i köket. Vi skulle dricka kaffe och hade satt på bryggaren. På den tiden hade vi inte någon elektrisk bryggare, utan en med två kolvar som man ställde på spisen. Vatten i den undre kolven och kaffe i den övre. När vattnet började koka steg det upp i den övre kolven och blandades med kaffet. Då ställde man den vid sidan av plattan och fick vänta tills det färdiga kaffet runnit ner i den undre kolven. Kaffet blev väldigt varmt av den proceduren.
Jag hade dukat upp med mammas hembakade kanelbullar och vi satt och snackade killar. Min syster kom in i köket och började lägga sig i samtalet. Hon retade mig och jag bad henne att gå sin väg, men hon bara fortsatte. Då kastade jag en handfull sockerbitar på henne. Min syster tog kolven med kaffet och hällde över mitt huvud och det gjorde fruktansvärt ont. Sedan sprang hon in i badrummet och låste dörren. Om någon behövt kallt vatten så var det jag. Jag tog en sax och försökte öppna dörren, min syster stod därinne och skrek. Vet inte hur det hela hade slutat om inte pappa kommit hem. Han hjälpte mig att skölja huvudet under kökskranen och satte på nytt kaffe. Mina kompisar var chockade och vi stängde dörren till köket. Sedan gick vi ut.
Som sagt är det inget roligt minne, men det ploppar upp då och då. Än idag förstår jag inte varför hon gjorde så. Men funderar på om det var avundsjuka. Det kan stämma då jag tänker på annat som hon gjort mot mig vid andra tillfällen. Tråkigt men sant.
Nästa gång ett minne ploppar upp i huvudet så hoppas jag att det är något roligt.
