Nostalgi

Annonser

Jag har följt serien om 56-orna som var så framgångsrika och alla förundras över att just den årgången lyfte Sverige i olika sportsliga sammanhang. Eftersom jag tillhör samma årgång och har följt allihop under min uppväxt, var det roligt att åter få se hur duktiga de var. Många har spekulerat vad som gjorde dem så duktiga. Mannen och jag är av samma årgång och diskuterade vad allt berodde på. Kanske var det raketosten, kalaspuffarna eller någon annan mat som sedan blev förbjuden?

Kanske var det så att när man endast hade två tv-kanaler och varken mobil eller dator, måste man sysselsätta sig med annat. Jag tänkte bli prinsessa eller balettdansös, när jag var liten och nötte ut mina tofflor med att gå omkring på tårna hela tiden. Med mammas underkjol på huvudet trippade jag omkring hemma och tyckte att jag var så fin. Jag lyckades vricka min vänstra fot när jag sprang ute i träskor och vår doktor påpekade att jag hade svaga anklar. Därför satte min kloka mor mig i balettskola för att jag skulle bli starkare.

Mina tofflor byttes ut till balettskor och när jag inte var i skolan trippade jag omkring hemma i dem. Så gjorde nog alla de som blev duktiga 56-or. De fortsatte att bolla, trixa och brottas när de var hemma, istället för att titta på film eller spela spel som dagens barn gör. Man hittade en hobby som man höll på med varje ledig stund på dagen. Nu blev jag aldrig prinsessa eller balettdansös, då andra intressen kom i vägen, men de som fortsatte kunde vi sedan se vinna medaljer och segra.

Eller berodde allt på raketosten? Jag var ju inte så förtjust i den och det kanske var därför jag inte blev balettdansös.

Gamarna samlas

Annonser

Alla familjer har nog minst en av sorten gam. Den som skyndsamt kommer då någon i släkten dör eller får en förändrad livssituation. Man bevakar sina intressen som det så vackert kallas. Allt under täckmanteln att man bryr sig om släktingen. Då kan det ha gått många år utan att man hört av sig speciellt många gånger eller hjälpt till vid flytt och sådant.

Både mannen och jag har upplevt detta och varje gång blir vi så upprörda. Jag har ett ordspråk som jag alltid tänker på och det är att om man inte skänker blommor till mig när jag lever, så behöver jag inte heller få blommor när jag dör. Med det menar jag att den som inte hört av sig eller hjälpt till tidigare i livet, behöver inte heller besvära sig sen.

Vi har båda en förälder som närmar sig slutet på detta liv och vi försöker hjälpa till allt vi kan. Ibland känner vi att vårat liv kretsar runt dem mer än något annat. Så har det varit i ett tiotal år redan och vi har accepterat att det måste vara på detta sätt. Därför har vi också fått många minnen som vi kan se tillbaka på och det är en skatt som ingen kan ta ifrån oss. Vi förväntar oss inte att få något extra för det vi gör av kärlek, men när någon av gamarna sträcker ut halsen blir vi fruktansvärt upprörda och ryter till.

Så alla gamar håll er borta och akta er för de gamar som är bakom era ryggar. För var så säker ni har sådana hos er också.