Man vänder inte ett blad i livet hur snabbt som helst och det tar olika fort för varje individ. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det är viktigt att ta sig genom sorgen och smärtan efter någon som försvunnit ur ens liv. Att göra detta utan smärtlindring har varit min taktik, men en del klarar inte det utan måste ha något som dövar smärtan. Jag fördömer inte dem, då alla måste hitta sitt sätt. Det finns ingen patentlösning. Vi är alla olika och smärttröskeln olika hög. Det blir bättre det vet jag, men just nu vill jag inte höra det.

I nio år har vi varit en trehundarsfamilj och Ronja har varit navet i den. Utan att göra så mycket väsen av sig har hon ändå funnits i vår närhet och ingett alla en trygghet och stabilitet. Vi började med varsin hund och var en tvåhundsfamilj i något år. När äldsten vår golden visade tecken på att tackla av, ville vi hitta en ny kompis till bordercollien. Han tydde sig till Annie som golden hette och de fungerade så bra ihop. Berrie var en vek liten bordercollie som var livrädd för får, men älskade att fånga frisbee. Mannen hittade Ronja och vi åkte för att titta på henne. Det klickade direkt mellan hundarna och mannen blev förälskad i henne. Jag var avvaktande till en början, men efter några veckor blev hon en självklar del i vårt liv.

Annie blommade upp och levde fyra år till. Ronja förlängde hennes liv då hon så fint visade hur mycket hon tyckte om henne. När Annie fick somna in ville vi fortsätta att vara familjen med tre hundar och hittade Nellie. En sprallig korsning mellan en massa raser som alltid varit en yrhätta. Ronja gav henne stabilitet och Nellie blev en lugn dam som tog efter sin storasyster i det mesta. När Berrie fick skelettcancer vid elva års ålder, för tre år sedan, var det dags att leta en trea igen. Unkas kom in som en stor klumpig minihäst och fann sig väl tillrätta i systrarnas sällskap. Återigen var det Ronja som gav tryggheten och Nellie blev lekkamraten. Nu när hon är borta känner de sig lite vilsna. Ronja fanns ju där som en överinseende äldre syster.

Vi är vilsna allihop just nu. Innan vi vant oss är det skakigt. Så nu ska sorgen bearbetas och genomlevas. Vi gav Ronja ett fint och värdigt slut. Vi väntade inte för länge och lät henne inte somna in för tidigt. Det gäller för oss att bibehålla den kärlek hon gav till oss och förvalta den. Det får göra ont och att en hund kan påverka våra liv så mycket är egentligen underbart. Därför kommer jag att varje dag skriva om hur denna bearbetning fortgår. Ronja gjorde skillnad och det är viktigt att ta tillvara på det hon lärde oss.