Etikettarkiv: individ

Mobbning, ja, just det

Publicerat av
Svara
Annonser

Ser precis på ett av många matlagningsprogram och hur en vuxen kvinna ropar ut ”Välkommen till High Scool”!. Det gäller för tre lag att välja deltagare och denna kvinna blir ännu en gång vald sist. Alltså inte vald utan ett lag blir tilldelade henne. Sedan ska de göra sitt bästa. Min tanke är att denna kvinna först blir riktigt nedtryckt och sedan hamnar i ett lag som egentligen inte vill jobba med henne. Hur ska hon kunna briljera då?

Vi pratar mycket om mobbning i skolan och det är väldigt allvarligt, men vuxenmobbning är minst lika om inte ännu allvarligare. Alla befinner sig på en arbetsplats där et krävs att varje medarbetare ska prestera på topp varje dag. Tyvärr, sitter det mobbare på chefspositioner lite här och där. Det finns medarbetare som av ren pur avundsjuka fryser ut andra. Att gå till sitt arbete varje dag och känna att x kommer dyka direkt man öppnar dörren. Sedan spelar det ingen roll att man vet att man är väldigt bra på det jobb man gör.

Jag känner att den som mobbar i skolan har stora förutsättningar att bli en vuxenmobbare. Tror även att en sådan kan bli en hustrumisshandlare, djurmisshandlare och om inget eller ingen hindrar dödar en levande varelse tillslut.

Därför bör alla som upptäcker mobbning, utfrysning och liknande tendenser i skolor eller på arbetsplatser ryta till ordentligt. Jag har väl stuckit ut hakan en del gånger och fått på skallen både fysiskt och psykiskt, men det kan jag ta eftersom jag har både blivit mobbad och utfryst i omgångar.

Kom igen ge den som mobbar på skallen! Då menar jag inte att man ska puckla på den eller de som mobbar/fryser ut. Nej, gå ihop sätt er vid den mobbade och visa att det är en riktigt hygglig individ som man kan umgås med. Vi är alla olika och olika är bra.

Efter en dags funderande

Publicerat av
Svara
Annonser

Tänk, att det ska vara så svårt att få tillbaka lite av det man betalat igen. Jag har pratat med flera här i byn som upplevt i stort sett samma sak. De har arbetat många år, betalat skatt och varit med i både fack och a-kassa. En dag blir de plötsligt friställda av olika orsaker. Oftast att företaget fått ny ägare som flyttat ut delar av tillverkning och annat till andra länder. Då ska man få en del tillbaka av det man betalat i många år.

När man ansluter sig till fack och a-kassa räcker det med ett telefonsamtal och ett papper kommer hem, där det står att från och med ett visst datum är man medlem. Sedan kommer inbetalningen utan prut eller krångel. Så fortgår det utan problem så länge det gäller att betala. Men då det gäller att få tillbaka pengar när man inte har sitt arbete mer är det en massa turer innan allt är klart. Det ska skickas in intyg och försäkran flera gånger. Här räcker det inte med att ringa ett telefonsamtal och sedan kommer pengarna. Nehej, minst tre gånger ska det skickas in olika försäkran om att man faktiskt inte har någon inkomst mer.

Här utgår tydligen de fackliga organisationerna att alla är ohederliga. Vilket i mitt tycke är idiotiskt. Under tiden man skickar in de olika försäkran, betalar men också in avgift till facket och a-kassan. Det klickar absolut inte. Om man som de flesta har varit anställd, blir det i regel tre olika omgångar med intyg innan några pengar kommer. Jag tycker verkligen synd om dem som inte har några tillgångar och ska betala alla räkningar. Inte undra på att folk mår dåligt när de blir arbetslösa. Inte nog med att de blir av med sitt arbete och tryggheten med inkomst, de ska vänta på den lilla ersättning som de är berättigade till.

Samtidigt ska de också söka arbete. Där ska man vara positiv och allt möjligt, samt slåss med flera tusen andra som är lika duktiga och positiva.

Eftersom jag avslutat mitt företagande och nu är inne på min tredje uppsättning av blanketter, undrar jag hur många gånger det blir för mig innan jag får den ersättning jag är berättigad till? Tur att jag har bra nerver och är en positiv människa i grunden, annars hade det kanske varit närmare ett nervsammanbrott i detta läget.

Det jag frågar mig är: varför utgår man från att alla vill lura till sig pengar? Ingen som arbetat sedan de första sommarjobben till medelåldern, vill väl ha bidrag om man slipper? Jag tror inte det i alla fall. Därför säger jag att: ”utgå från varje enskild individ, istället för kollektivet:”

Sorgeberabetningen tar vid

Publicerat av
Svara
Annonser

Man vänder inte ett blad i livet hur snabbt som helst och det tar olika fort för varje individ. Jag har alltid varit av den uppfattningen att det är viktigt att ta sig genom sorgen och smärtan efter någon som försvunnit ur ens liv. Att göra detta utan smärtlindring har varit min taktik, men en del klarar inte det utan måste ha något som dövar smärtan. Jag fördömer inte dem, då alla måste hitta sitt sätt. Det finns ingen patentlösning. Vi är alla olika och smärttröskeln olika hög. Det blir bättre det vet jag, men just nu vill jag inte höra det.

I nio år har vi varit en trehundarsfamilj och Ronja har varit navet i den. Utan att göra så mycket väsen av sig har hon ändå funnits i vår närhet och ingett alla en trygghet och stabilitet. Vi började med varsin hund och var en tvåhundsfamilj i något år. När äldsten vår golden visade tecken på att tackla av, ville vi hitta en ny kompis till bordercollien. Han tydde sig till Annie som golden hette och de fungerade så bra ihop. Berrie var en vek liten bordercollie som var livrädd för får, men älskade att fånga frisbee. Mannen hittade Ronja och vi åkte för att titta på henne. Det klickade direkt mellan hundarna och mannen blev förälskad i henne. Jag var avvaktande till en början, men efter några veckor blev hon en självklar del i vårt liv.

Annie blommade upp och levde fyra år till. Ronja förlängde hennes liv då hon så fint visade hur mycket hon tyckte om henne. När Annie fick somna in ville vi fortsätta att vara familjen med tre hundar och hittade Nellie. En sprallig korsning mellan en massa raser som alltid varit en yrhätta. Ronja gav henne stabilitet och Nellie blev en lugn dam som tog efter sin storasyster i det mesta. När Berrie fick skelettcancer vid elva års ålder, för tre år sedan, var det dags att leta en trea igen. Unkas kom in som en stor klumpig minihäst och fann sig väl tillrätta i systrarnas sällskap. Återigen var det Ronja som gav tryggheten och Nellie blev lekkamraten. Nu när hon är borta känner de sig lite vilsna. Ronja fanns ju där som en överinseende äldre syster.

Vi är vilsna allihop just nu. Innan vi vant oss är det skakigt. Så nu ska sorgen bearbetas och genomlevas. Vi gav Ronja ett fint och värdigt slut. Vi väntade inte för länge och lät henne inte somna in för tidigt. Det gäller för oss att bibehålla den kärlek hon gav till oss och förvalta den. Det får göra ont och att en hund kan påverka våra liv så mycket är egentligen underbart. Därför kommer jag att varje dag skriva om hur denna bearbetning fortgår. Ronja gjorde skillnad och det är viktigt att ta tillvara på det hon lärde oss.