Kämpar på

Annonser

Sjukgymnasten sade att jag skulle kunna gå normalt till Jul. Men jag ska baske mig visa henne att jag kommer göra det tidigare. Så här tränas det som aldrig förr och gissa om Kuma tittade förvånat på mig när jag gick förbi honom med kryckorna som stöd. Gamla Bettan ska snart få gå till pension och jag ska ta mig fram smidigare. Mina händer kommer att bli så glada. Jag har som delmål att kunna ta mig nedför trappan i garaget på lördag. Därför måste min vänstra vad få tillbaka mer muskler.

Nu hoppas jag att vi får en isfri vinter så jag kan träna utomhus. Blir det mycket snö och is funderar jag på om man kan hyra ett löpband att ha i garaget. Men vi får se hur vädret förhåller sig.

Som sagt nu är det först trappan som gäller och det är väldigt viktigt, för då kan jag släppa ut hundarna den vägen. Vi slipper ha öppet in till uterummet och det gör att vi sparar energi. Sedan mannen byggde det har vår energiförbrukning sjunkit till en väldigt låg nivå. Vi sparar pengar på det varje år och därför bör vi kunna ha stängt dörren där denna årstid.

Jag behöver få ned svullnaden på foten också, för att få på mig skon. Nu går det inte alls och jag letar efter en sko som har kardborre stängning för jag har sett att det finns, men vet inte var jag kan köpa sådana. Det ska vara en sådan som man kan öppna helt och sätta ned foten. Man sveper om foten bara, som en sjal. Alla tips mottages här.

wp-image-1732349881jpg.jpgTack för allt stöd Bettan, men snart är du historia och denna bild ska jag spara som minne av vår tid tillsammans.

Summering av vecka två som enbent

Annonser

Det är fruktansvärt jobbigt att vara beroende av någon annan person. Glömmer jag att ta med något från en plats till en annan , får jag göra ett övervägande om att be om hjälp eller bita ihop och ta mig tillbaka för att hämta de glömda. Armarna värker efter en dag trots att jag försöker planera mina förflyttningar så mycket som möjligt. Sedan gäller det att lyssna till lilla blåsan så att man hinner till toaletten i tid. Än så länge har jag lyckats klara den balansen. Men visst har jag varit orolig för att inte fixa just den biten.

Mitt humör har pendlat från glatt till mörkaste svart. När jag tänker på allt jag inte kan göra idag, som jag brukar göra och att andra är beroende på mig blir jag så deprimerad. Stackars hundar som inte förstår varför matte sitter still hela dagarna med ett hårt svart skal på foten. De kan nog känna lukten av ont för de brukar ge mig några slickar på tårna. Nu kommer de även fram till mig och är inte rädda för min gåbock som mannen byggt. De gör allt mycket lättare för mig. Jag kan byta riktning snabbare och tar mig fram mycket fortare än med kryckor. Eftersom jag inte har så starka armmuskler är det en bra hjälp.

Eftersom jag är van att få mycket frisk luft, är det jobbigt att sitta vid fönstret och titta ut när solen skiner. Men jag är glad att det börjar bli höst och inte vår.

Efter dessa två veckor har jag ont i armarna, mitt högra lår har fått ordentlig träning. Lärt mig sova på rygg. Värken i foten inte lika intensiv och försöker hålla mig till Alvedon istället för morfinet. Det har fungerat riktigt bra nu i slutet av denna vecka.

Ja det var två veckor det. Stygnen bort och naglarna blå, men nu är jag en bit på väg.