Kuma ute på den första promenaden sedan han fick ont i tassen. Sista dagen på tablettkuren och svullnaden har gått ner. Vi går sakta och nosar på allt. Perfekt premiär.
Jag fick mig en dagstur på sju kilometer, då SuvEllen var trött idag. Glömde ladda batteriet.
Men solen lyser och det är härligt ute så jag klagar inte. 😀
Omslagspojke denna månad blir Kuma , som blivit bättre i sin tass, sluppit tratt hela tiden. Är så underbart glad varje dag. Har aldrig haft en lika glad pojke sedan Berrie somnade in. Mattes lilla solstråle.
I fönstret surrar en fluga, kanske sommarens sista? Luften är klibbig och regn väntas in under kvällen. Meningar som:” haha, nu slipper jag vattna”, fastnar i halsen. För nu är det inte många blommor kvar som behöver vattnas. Blomlådorna ser ut som de festat flera veckor i Magaluf. Det finns ett motstånd inom mig att kasta bort dessa härjade tagetes. Om jag gör det är sommaren definitivt slut och jag vill hålla den kvar, om så bara en millimeter. Jag behövde ingen jacka idag när Unkas och jag tog en promenad, men det kändes höst ändå. Löven på buskar och träd har börjat falla och ligger som underkjolar runt träden. Men ännu är det mycket grönt och det gör gott för ögat.
Vi satt ute i trädgården på bänken och det var inte lika skönt som förra veckan. Jag kände att jag ändå måste sitta där någon timme, då Kuma protesterade högljutt när han inte fick gå sin promenad. Tassen är bättre och det skulle kanske fungera, men risken är ändå att inflammationen blossar upp igen. Två dagar kvar av kuren med antibiotika och jag önskar att det fick vara lite sommar de dagarna. Sedan kan hösten få traska in hur mycket som helst. När vi kan ge oss ut på landet igen och njuta av lugnet.
Men tills dess får vi vara instängda i trädgården och blicka längtansfullt ut. Kuma jag lovar att på torsdag ska vi ge oss iväg.
Vår Kuma är av en rätt ovanlig ras och väldigt mycket lik en varg. Det kan bero på att han är ett resultat av ett medvetet arbete att korsa schäfer med varg. Idag är rasen tack vare en otrolig förkämpe för rasen erkänd av Svenska kennelklubben. Ninni Erlandsson jobbade hårt med att ta fram underlag och annat som de kunde besluta om. Rasen var sedan många år erkänd av Internationella kennelklubben, men det hjälpte föga.
Under vår resa i Frankrike fick vi höra ordet varg många gånger och jag fick förklara att Kuma är en hund. Men han är en väldigt speciell hund. Vi känner oss utvalda att ha fått förtroendet att ha honom hos oss. Jag kommer aldrig att tröttna på människor som nyfiket frågar om honom. Det många har svårt att förstå är att detta är ingen hund man bara går fram och klappar. Först måste man vinna hans förtroende. Även om du kunnat kela med honom en gång, så är det inte säkert att du kan kela med honom nästa gång ni träffas. Tålamod är vad som behövs. Mannen och jag har vunnit hans förtroende och nu öser han kärlek över oss. Det räcker för mig. Man behöver faktiskt inte älska alla här i världen.
Alla goda ting är tre: Nellie, Unkas och Kuma heter våra. Såhär vill vi tillbringa dagarna i juni.
En trött 😴 Kuma fick bli objekt denna gång .
Månadens bild som jag har på datan, ska ju publiceras. Hade nästan glömt det. Vår lilla fina Kuma får ännu en gång pryda min data.
Sex år idag!
Jag har ju glömt att lägga in min bild för mars månad. Vi har inte lika grönt ute som denna bild visar, men det är stora knoppar på alla träd och buskar nu. Om någon vecka slår de säkert ut. Tyvärr blåser det kalla vindar idag och jag tog på mig handskarna i början av vår promenad. Blir det bara lite varmare så kan vi ha dörren öppen till trädgården.
Kuma är min omslagspojke denna månad. Bilden togs förra våren i april någon gång och då hade han varit hos oss ett år. Vår pratglade lille pojke. Idag väckte han oss som vanligt med kurrande och gnällande läten. Då ska han kela en stund innan vi stiger upp. Han är som en solstråle varje morgon.
Jag har retat mig på att Kuma alltid får glödande djävulsögon på foton. Det vill säga de jag tar med blixt.
Nu kom jag på vad jag gör fel och voila! Här är mitt resultat. Blev riktigt nöjd.
