Jag har konstaterat att jag inte är en bra patient. Att vara beroende av andra i vardagen är en jobbig omställning. Det som är min grej är att vara lyhörd och hjälpa andra. Det är jag som ska rusa runt och hjälpa de som behöver hjälp. 

Små saker blir jobbiga, då jag inte kan lösa dem själv. Tre trappsteg blir till en stor mur när ett ben är obrukbart. 

Halva natten har jag försökt lösa problemet med att ta mig uppför tre trappsteg. Jag har inte kommit på det ännu, utan det blir nog till att använda baken. 

Det är nämligen så att jag måste hämta ut mitt Ica-kort i helgen. För när det är gjort och vi har satt in pengar på det, kan pappa handla sin egen mat med hjälp av hemtjänsten. Det största problemet är dessa tre trappsteg. För allt det andra är a pice of cake. 

Jag klarar allt i mitt huvud, men inte fysiskt. Något blev ju helt fel här. Det är ju jag som ska stödja och stötta. Hmmm…