Den omöjliga patienten 

Annonser

Jag har konstaterat att jag inte är en bra patient. Att vara beroende av andra i vardagen är en jobbig omställning. Det som är min grej är att vara lyhörd och hjälpa andra. Det är jag som ska rusa runt och hjälpa de som behöver hjälp. 

Små saker blir jobbiga, då jag inte kan lösa dem själv. Tre trappsteg blir till en stor mur när ett ben är obrukbart. 

Halva natten har jag försökt lösa problemet med att ta mig uppför tre trappsteg. Jag har inte kommit på det ännu, utan det blir nog till att använda baken. 

Det är nämligen så att jag måste hämta ut mitt Ica-kort i helgen. För när det är gjort och vi har satt in pengar på det, kan pappa handla sin egen mat med hjälp av hemtjänsten. Det största problemet är dessa tre trappsteg. För allt det andra är a pice of cake. 

Jag klarar allt i mitt huvud, men inte fysiskt. Något blev ju helt fel här. Det är ju jag som ska stödja och stötta. Hmmm… 

Vi är olika

Annonser

Män och kvinnor är olika. Människor är olika. Vi har olika bakgrund och erfarenheter, som gör att vi ser och reagerar olika på företeelser. Men ibland verkar det som att det inte är accepterat att vi är olika. Det är ju till och med så att vi reagerar annorlunda, beroende på hur man just då mår. En sak som kanske inte berör en vid ett visst tillfälle, kan göra en väldigt upprörd en annan dag. Det som gör ont på en människa, känns inte alls för någon annan.

Därför blir jag mest arg när alla betraktas som lika. Likvärdiga ja, men lika nej. I skolan ska alla gå i samma klass och detta gör att de som inte har lika lätt att lära, blir betraktade som dumma. Vad händer då? Jo, man tar till nävarna och protesterar på andra sätt. Så föds mobbare.

Jag arbetade som lärare under några år. Ett år hade jag hand om en så kallad obs-klass. Där placerade man ungdomar som inte platsade i vanliga klasser. Då lärde jag mig att många av dem var väldigt intelligenta, men kunde inte hävda sig i stora samlingar. En del var blyga och tog till nävarna när ingen ville lyssna på dem. Jag hade hand om fyra killar i femtonårsåldern. Alla var väldigt olika varandra till sättet. I den lilla grupp som vi hade kunde jag lyssna på dem och ägna tid åt den som mest behövde det just då. Vi blev en riktigt sammansvetsad grupp och läxorna gjorde vi innan de gick hem för dagen. De ville hellre stanna någon timme extra för att slippa sitta hemma själva och må dåligt, då de inte förstod allt de läste.

Alla hade godkända betyg när de slutade nian och kom in på den gymnasielinje de sökt. En av dem hade riktigt bra läshuvud, som man brukar säga och fortsatte läsa på universitet. Alla fick arbete efter sina studier. De var lugna och trevliga killar som inte hade något behov att ta till nävarna. Det enda de inte klarade i sin tonårstid var att vara i stora grupper. De fick en stämpel på sig att vara bråkiga och omöjliga. Men de var ju inte det när de fick vara i en mindre grupp.

Alla är olika, så är det bara och alla vill bli sedda. Bara de blir sedda som individer och inte som en grupp.