Vädret blev så härligt med sol, blå himmel och -2. Vindstilla och då gick vi en tur på landet.
Unkas fick en tur runt byn, till tobak och köpte tidningen till pappa. Sedan hem till honom och där vankades det pepparkaka.
Nu har jag två nöjda pojkar som busat en stund hemma och sover för tillfället.
Det skrivs mycket om de ensamkommande barnen som kommer till Sverige. I reportagen intervjuas de och många gånger får man veta vilka umbäranden de genomgått innan de kom hit och på vägen hit. Men det borde kanske stå att det är ensamkommande pojkar som kommer hit. Jag har aldrig sett ett reportage eller någon artikel med ensamkommande flickor. Varför?
Jag menar inte att vi inte ska vägra ta mot dessa pojkar, utan att vi kanske ska börja ifrågasätta varför de inte skickar sina flickor till tryggheten. Är de mindre värda?
Nu ska jag klargöra mina tankebanor. Krig bryter ut i det land jag bor i och fasanfulla terrorgrupper härjar. Mina föräldrar vill skydda oss barn från allt det hemska. Min äldre bror som är ca femton skickas iväg för att försöka bana väg för resten av familjen. Men jag som är fjorton måste stanna kvar. Det finns stor risk att jag blir tillfångatagen och mina föräldrar skjuts till döds. Min mamma och jag blir våldtagna flera gånger om eller bortgifta med någon. Ändå får jag inte följa med min bror till tryggheten. Varför är det bara han som ska få sova i rena lakan, träffa vänliga människor och äta sig mätt varje dag? Jag vill inte vänta och vara rädd varje dag, svälta och leva i omänskliga förhållanden.
Det är oftast kvinnor och flickor som får lida då männen startar krig. För det är ju så att det är de som gör det. Vi vill bara leva i fred och sköta om våra nära och kära. Mina tankar går till flickorna som blev bortrövade och hur de har det idag. Om deras föräldrar skickat någon eller några av dem till t ex Sverige, hade hon eller de fortfarande haft sina oskulder kvar, levt i trygghet och kunnat tänka på framtiden. .
Var är alla ensamkommande flickor? Ni journalister fundera på det ni också. Varför har inga feminister reagerat på att det endast kommer pojkar? Våra liv är inte mindre värda och vi har också rätt till en framtid
Helgen står för dörren och kylan har tagit sitt grepp om Sverige. Vi har minusgrader även i södra delen av landet. Endast en grad, men det är kallare än på länge. Ingen sol idag men uppehåll. Igår var det en helt underbar dag med sol och turer ut på landet för oss.
Det första jag gör på morgnarna är att läsa tidningarna, för en uppdatering om allt som hänt när jag sov i min säng. Världen är i fortsatt kaos och jag kan återgå till annat. Har jag blivit immun mot alla händelser? Ibland känns det som så. En bomb i Malmö och rutor splittas. Glad att bo några mil från staden. Ett hus står tomt i byn. En familj med två pojkar bodde där fram till jul förra året. Mamman gick klädd i slöjor, så alla i byn visste att de var muslimer. Lite ovanligt här i byn, men åker man in till någon större ort bor det fler, så det kändes inte så konstigt. De hade kanske flytt från något krigshärjat land och vi var nog många som hoppades att de nu fått lugn och ro.
Efter någon månad står huset tomt och pojkarna syns inte till, eller mamman på väg till affären. Fönstren gapar tomma och ingen bil står på gården. Undrar vart de tagit vägen? Läste i tidningen att det inte bara är unga män som åker ned till Syrien för att kriga, utan många familjer gör det också. Har de som bodde i huset åkt dit? Ingen som vet, men jag undrar mycket. Om de firat ledigheten hos släktingar eller haft semester borde de varit tillbaka nu. Pojkarna gick ju i skolan. Lever de idag?
Där kommer tidningarnas nyheter nära inpå mig. Jag blir berörd på ett helt annat sätt. De var ju här och levde bland oss. Eftersom jag går förbi huset varje dag, kunde jag se när pojkarna så på den stora tvn i ett av rummen. De hade så tunna gardiner att ljuset lyste genom dem. Nu är det bara mörkt. Pappan i familjen har bestämt något och familjen måste följa med, vart det än är. Till vilken framtid om det finns en sådan har han tagit sina pojkar?
Jag läser vidare i tidningarna och fortsätter att undra vad som hänt och var de är.
