Sverige har blivit kallt, sjunger Orup i en sång. Han menar inte vädret och det gör inte jag heller. Det är inte endast allt våld som gör att det är kallt. Politiken är kallare och det Sverige jag växte upp i finns inte mer. Den mentalitet som vi har idag är hård och det är svårt att känna någon stolthet över att bo här.

Jag blev uppfostrad till att visa respekt för alla som var äldre än mig. Att respektera lärarna och vara tacksam över att leva och bo i ett land där det rådde fred. Om någon sade åt mig att sluta slå på ett räcke, gjorde jag det omedelbart. Inte behövde jag vara rädd för barn eller ungdomar som var äldre än mig. Istället kunde jag be om hjälp att knyta skosnören eller något annat. Jag kände mig trygg när jag var ute. För vi barn var ute varje dag och lekte.

Idag törs man inte säga något till någon. Då får man höra djävla kärring eller hora från ungdomar och barn. Var lär de sig sådant undrar jag. Man ska inte lägga sig i eller bry sig om. När man blir gammal så är man bara i vägen och till besvär. Samtidigt säger politikerna att man ska arbeta längre. Saken är bara den att ingen vill anställa äldre människor. Ekvationen går inte ihop.

Många äldre som arbetat hela sitt liv, lever i fattigdom då pensionerna inte höjts i samma takt som priserna. Att njuta av livet som pensionär blir ett hån istället för något man kan njuta av.

I Europas andra länder ser man upp till de äldre och respekterar deras kunskap. Där är inte det en skam att bli gammal.

Jag vet inte vad som är värst, att vara ung i Sverige eller att bli gammal här? Vore jag ung så skulle jag med all säkerhet söka mig arbete i ett annat europeiskt land. Nu är jag på andra sidan strecket som man säger och jag tänker absolut inte bli gammal i detta Sverige. Kylan i Sverige ska inte få förmörka min ålderdom.