Nu räcker det 

Annonser

Unkas tycker att det är dags för mig att ta av gipset och börja gå som vanligt. Onödigt att hoppa omkring sådär. 

Hundarna är helt slut på kvällarna efter att ha vaktat mig hela dagarna. Unkas håller koll på mig hela tiden och när mannen kommer hem, slocknar han direkt. De luktar sjukdom och slickar mig på tårna då och då. Mindre nu än när jag kom hem. Jag tar det som ett tecken på att det läker bra. 

Snart ny månad och ny vecka. Idag kliar det lite under gipset och jag försöker komma åt det. Har en linjal som är perfekt. Det lindrar.

Det är fredag och mannen får vara hemma i två hela dagar. Det muntrar upp mig och hundarna blir så glada. 

Dags att kolla med veterinären

Annonser

Vår Nellie har problem med sitt kön efter sista  löpningen. Jag har försökt läsa mig till vad det kan vara men blir bara mer förvirrad. Vi får helt enkelt ringa vår veterinär och konsultera lite. Det behöver ju inte vara något allvarligt, men jag vill ändå kolla upp varför hon slickar sig hela tiden. Hon är ju tio år och då är man känsligt för saker som tidigare inte påverkat henne. Ska erkänna att jag är orolig.

Ser ut genom fönstret i biblioteket och ser en cyklist på vådlig färd på isen. Det har snöat inatt och då var det noll grader, nu är det -3 och allt har frusit till is. Jag får sätta på dubbarna igen. Inga långa turer idag med hundarna utan det får bli de kortare. Trots att solen tittar fram, ser jag inte fram mot våra promenader. Inte många människor ute idag. Känner på bulan på huvudet som ömmar fortfarande. Bra att bli påmind om att gå försiktigt ute. Ingen har sandat i våra kvarter, så jag befarar att det är likadant i hela byn.

Just idag längtar jag till våren så det gör ont i mig.