Det är den 21:a december och årets kortaste dag. Den dag då min mamma föddes. Hon lever tyvärr inte mer och det är tolv år sedan hon dog. Men det känns som i förra veckan för mig. Hon har aldrig dött i mitt hjärta även om jag vet att hon inte lever. Jag satt och höll hennes sköra hand när hon försvann ur kroppen. Efteråt kände jag hur hennes kropp var ett tomt skal. Min mamma fanns inte där längre och det gjorde så ont i mig. Saknaden efter den hon var finns alltid inom mig.

Min mamma skulle ha fyllt åttioåtta år idag. Men hennes kropp orkade inte hysa henne längre. Idag ska jag ta med pappa till minneslunden för att tända ett ljus. Vi ska stanna där och tysta titta på ljuset, med våra minnen av mamma i huvudet. Pappa med sina och jag med mina. Hans livskamrat som han saknar oerhört mycket och jag min mamma som var min bästa vän i livet.

Det präglade henne att vara född på just den kortaste dagen på året. Hon hade en sorg inom sig som alltid fanns i bakgrunden, även när hon skrattade. Det kan också vara allt hon fick gå genom som barn och tonåring. Krig, förlusten av sin pappa och att alltid bo hos andra släktingar än sin mamma. Jag har förstått väldigt mycket sedan hon dog. Vem hon var och varför. Så det ska bli skönt att tända ljuset idag.