Först får man läsa om en tös på 2 år som ska skickas till Frankrike helt ensam. Hennes mamma lämnade henne i Sverige och försvann. Nu har hon vuxit upp hos en fosterfamilj och plötsligt börjar man leta efter tösens biologiska mamma. Sedan berättar nyheterna om en mamma som bor i Sverige med sin svenskfödde son ska utvisas. De bor här ensamma utan en enda släkting oc nu ska pojken tvingas bo i fosterhem och mamman skickas ut ur landet. Släktbanden är inte tillräckligt starka säger myndigheterna. Allt detta känns som en skräckfilm och helt galet. Hur tänker man egentligen när man agerar på detta sätt. Det kan inte vara på barnens bästa i alla fall.

Vad är det som säger att en biologisk mor är mer lämlig att uppfostra ett barn än en kvinna som tagit detta barn till sig? Vem ska bestämma lämpligheten när barnet en gång blivit lämnad och inte ens känner sin biologiska mamma. Jag anser att man inte ska rycka upp ett barn från en trygghet i en familj som älskar henne och verkligen vill hennes bästa. Om hon vill söka upp sin mor senare eller börjar fråga efter henne kan man istället på ett försiktigt sätt låta dem få lära känna varandra. Mamman kanske inte har möjlighet att ta hand om henne.

Varför ska man skicka iväg en mamma bara för att hon är medborgare i ett annat land just nu? Vill hon stanna hos sin son och se honom växa upp i Sverige borde hon få det. Sonen är svensk medborgare och borde verkligen få ha sin mamma hos sig. Ge henne svenskt medborgarskap och låt dem få leva ifred.

Jag blir så arg över den stelbenthet myndigheterna visar i dessa fall. Har barn inga rättigheter alls? Tänk efter vad som är rätt för barnen istället för att vara paragrafryttare. Man skäms över hur idiotiska en del är.