Byn är lite söndagstrött och rustar sig för vardagen. Nu börjar allvaret på riktigt då det är den första hela arbetsveckan. Men det ska vi väl klara då ledigheten har varit väldigt lång. Några av oss har arbetat trots lediga dagar och är väl inne i trallen redan. Men idag är allt fortfarande lugnt och stilla.

I morgon får vi se upp för alla bilar som kör så fort vid dagis. Efter att ha lämnat sina barn har föräldrarna så bråttom till sina arbeten. Morgontrötta trampar de gasen i botten och vi andra får hålla undan. Rallyt mot staden startar. Tyvärr är det inte många som har chans att arbeta i byn, då arbetstillfällena är få. Möbelvaruhuset har slagit igen och står som en stor tom koloss. Alla i byn hoppas och väntar på att något ska hända med den byggnaden. Men tiden går och det stora huset står där som ett monument över den tid som var.

På min gamla arbetsplats arbetar inte många kvar. Mina arbetskamrater som fick vara kvar vid sista neddragningen, har börjat gå i pension. Få nyanställningar görs. Många undrar vad det ska bli av den en gång så stora industrin. Är det tidens trend att alla industrier i Sverige försvinner utomlands? Ska vi bli ett land som endast erbjuder kunskap och tjänster? Jag undrar över det och säkert många med mig.

Men idag är det söndag och solen lyser ute. Vi gläds åt vår egen lilla solstråle Kuma. Jag har aldrig träffat på en gladare hund. Han gör små krumsprång av glädje, pussar sina hundsyskon och pratar hela tiden. Små glada pip och brummande ljud från strupen. Alltid leende och med svansen  som viftar i svepande slag. Jag ler alltid när han kommer in i rummet och han svarar alltid på tilltal.