Jag tillhör inte de personer som tittar mig i speglar hela tiden. På morgonen gör jag ju det när jag gör mig i ordning och även på kvällarna när jag borstar tänderna. Men jag brukar aldrig göra det under dagarna. Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Jag brukar inte titta på mig själv när jag går förbi skyltfönster heller. Därför blir jag lite förvånad ibland när jag hamnar framför en spegel. Ojdå, vad har hänt där?, kan jag tänka. Jag funderar sällan över hur andra människor uppfattar mig när det gäller det fysiska. Istället tänker jag mer på hur de uppfattar mig som person. Tänker mig för när jag säger något och försöker bjuda på det som finns i mitt hjärta.

Härmed vill jag inte påstå att jag är någon vän ängel. Jag kan nog verka kärv för vissa, men det köper jag. Fast jag försöker motverka det med att le ofta. Ett leende är befriande och kan göra mycket när det gäller att kommunicera. Hel och ren, med ett leende på läpparna möter jag min dag och speglarna lämnar jag åt andra. Det viktigaste för mig är att vara vacker inuti.

Men som prydnad är speglar väldigt fina.