Hårt rosslande och mycket orolig var min pappa då jag kom till Trelleborg. Men då jag hjälpt honom på med syrgasmasken och hörapparaten log han mot mig. Med en mun utan tänder var det ett så fint leende. Jag blev så glad att han ändå kunde le. Nu är jag mycket lugnare och i morgon ska jag åka dit igen.
Jag tror på karma och att det vi sänder ut kommer tillbaka. Alltså det vi gör mot andra, faller över en själv. Ler du mot någon så får du ett leende tillbaka. Ibland kan det hända att den person du ler mot inte ler tillbaka, istället är det någon annan som leende kommer från. Då tänker jag att den som inte återgäldar mitt leende kommer att drabbas av en utskällning eller skällsord. Det är karma.
Därför tänker jag som så att alla de som dödar, skadar eller plågar en levande varelse, kommer att återfödas till en mask eller ett kvalster. En mask som blir bete åt en fisk någonstans och sedan fiskbajs. Ett kvalster som sugs in i en dammsugare och hamnar på soptippen tillslut. Det är min tröst när jag läser och ser allt hemskt som sker. Ett sätt att bemästra min ilska mot dessa människor som egentligen inte förtjänar att leva.
Det bästa vore att skjuta ut dem i rymden på en no returning trip. När vattnet och maten tar slut, kan de få sitta och begrunda hur de använt sin tid på jorden.
Skada någon och
du ska själv bli skadad.
Döda någon och
du ska själv bli dödad.
Ge kärlek till andra och
du ska bli älskad av andra.
Jag tillhör inte de personer som tittar mig i speglar hela tiden. På morgonen gör jag ju det när jag gör mig i ordning och även på kvällarna när jag borstar tänderna. Men jag brukar aldrig göra det under dagarna. Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Jag brukar inte titta på mig själv när jag går förbi skyltfönster heller. Därför blir jag lite förvånad ibland när jag hamnar framför en spegel. Ojdå, vad har hänt där?, kan jag tänka. Jag funderar sällan över hur andra människor uppfattar mig när det gäller det fysiska. Istället tänker jag mer på hur de uppfattar mig som person. Tänker mig för när jag säger något och försöker bjuda på det som finns i mitt hjärta.
Härmed vill jag inte påstå att jag är någon vän ängel. Jag kan nog verka kärv för vissa, men det köper jag. Fast jag försöker motverka det med att le ofta. Ett leende är befriande och kan göra mycket när det gäller att kommunicera. Hel och ren, med ett leende på läpparna möter jag min dag och speglarna lämnar jag åt andra. Det viktigaste för mig är att vara vacker inuti.
![Stor spegel lutad mot väggen, Calgaryherald_thumb[3]](https://i0.wp.com/mycketyck.com/wp-content/uploads/2014/04/stor-spegel-lutad-mot-vc3a4ggen-calgaryherald_thumb3.jpg)
Men som prydnad är speglar väldigt fina.
Man somnar när man ska men vaknar pang bom och stirrar ut i mörkret. Som jag gjorde inatt och till råga på allt hade jag en obehagskänsla. Som att någon var inne i huset och rumsterade. Jag hade drömt att vi hade inbrott när vi sov. För att få bort den känslan började jag tänka rationellt. Om någon försöker ta sig in så vaknar våra hundar direkt och börjar skälla, det vet jag eftersom de reagerar på om någon går utanför om natten. De skäller inte men vaknar och lyssnar spänt tills stegen försvunnit.
Alltså blev jag lugn ganska snabbt och sedan skulle jag försöka somna om. För att bryta och börja om steg jag upp och drack lite vatten, det brukar hjälpa. Sedan lade jag mig och började tänka på något roligt.
Mina föräldrar flyttade till Vansbro efter att min mor blivit pensionär, de ville bo nära min syster och barnbarnen. De köpte ett litet hus och det fanns en kamin som de kunde elda i på vintern. För att få ved till den köpte de hela träd av en skogsbonde. Min svåger har en vedklyv vilket många har däruppe och tillsammans skulle de klyva träden och hugga upp ved. Min dåvarande sambo och jag var däruppe när ett träd hade inhandlats och han ville hjälpa till. Min svåger skulle lyfta upp en stor stock på axeln och bära den till vedklyven, när han tappade den och höll på att få den över foten. ”Det där hade kunnat gå illa”: sade min sambo, som har en utpräglad göteborgsdialekt. Min far hör inte så bra och ville inte använda hörapparat tidigare så det kunde bli ganska roliga svar från honom. Han utbrast:”Va, har du luggat illa?”.
Gissa om vi har skrattat åt detta många gånger efteråt. Även min far kan se det komiska i situationen.
Så detta tänkte jag på innan jag somnade om och jag kan nästan lova att jag hade ett leende på läpparna när jag somnade.
