När jag var liten tös med långa flätor, låg jag ofta i min säng och sjöng innan jag skulle sova. Den sång jag kunde bäst var Blinka lilla stjärna, som jag älskade. Jag ville alltid ha rullgardinen uppe så jag kunde se månen och stjärnorna. Ibland sjöng jag sången på olika språk och härmade hur de språken lät i mina öron. Jag sjöng absolut inte tyst, utan högt eftersom jag tyckte att det lät så bra. Min syster klagade ofta och ville att jag skulle vara tyst. Men jag tyckte bara att hon inte förstod hur fint det lät. Att hon var helt omusikalisk och borde vara glad att jag sjöng så fint för henne. Förutom det var det ingen som sade att jag varken kunde olika språk eller sjunga. Det kan tyckas att jag måste ha varit en väldigt självsäker ung tös, när jag i själva verket var fruktansvärt osäker och blyg. Jag sjöng bara för mina närmaste och när jag var ensam. Men jag var aldrig ensam, då jag hade någon som alltid var med mig. Osynlig för alla andra, men jag visste att det var någon där. Jag pratade med denne någon och brukade berätta om vad jag gjorde under dagarna. Kanske var det en skyddsängel eller bara en fantasi, som jag inte hade något namn på. För denne sjöng jag min sång och kände sådan glädje när jag gjorde det.
