Mannen har varit på möte idag, angående farmor och hennes situation. Lite dropp och näring har gjort att hon vägrar att flytta till ett äldreboende. Hon ska bo kvar i 55+ huset till vilket pris som helst. Troligtvis lever hon på tider som varit och den samvaro hon haft med andra boende i huset. Inför läkare och sociala nekar hon till de syner hon sett innan hon åkte in till sjukhuset. Nu ska hon hem till sin lägenhet på fredag och vi är tillbaka på noll. Men denna gång ska hon ha hemhjälp åtta gånger om dagen. Det betyder att det kommer hem någon till henne varje timme. De ska se till att hon tar sina tabletter, äter mat och dricker om dagarna.
På äldreboendet tittar de till de boende nästan var tionde minut. Viss skillnad och större trygghet för både oss och farmor. Men tanten är envis som synden och tror att bara hon blir av med infektionen så är hon uppe och springer på nolltid. Tyvärr, är det inte så bra. Hade det varit det så skulle allt vara frid och fröjd. En urinvägsinfektion på en nittioårig dam är svår att få bort. Min mamma fick tillbaka just sådan helat tiden då hon inte hade någon motståndskraft.
En era är snart till enda och vi står närmare kanten själva nu. Det känns rätt jobbigt ibland. För övrigt så rinner mitt vagelöga hela tiden. Jättehärligt.
