Idag är det ett år sedan vi tog med Unkas till Ystad för att träffa Kuma. Både vi och Unkas tyckte att lillen skulle få följa med oss hem. Han hade knappt muskler i bakbenen så vi fick lyfta in honom i bilen. Vad vi då inte visste var att han inte var rumsren. Men efter fyra dagar med både det ena och andra på golven, började han bli bättre i magen och allt hamnade utomhus. Kuma började visa när det var dags att gå ut och på så sätt slapp vi torka golv. Efter några veckor var han helt bra och med regelbundna promenader behövde han inte ut i trädgården.
Vi åkte ut med husbilen där vi sover tillsammans allihop och då blev de en flock som verkligen tycker om varandra. Det vi lade märke till var att Kuma alltid är så glad och positiv. Med små krumsprång kommer han leende när man kallar på honom. Han vill verkligen vara nära både oss människor och hundar. I början tyckte nog Nellie och Unkas att det var lite jobbigt, men med tiden har de förstått att han behöver det och låter honom ligga tätt intill. Kuma visar att han älskar sina hundsyskon och när jag går med Nellie och honom, har han alltid bråttom hem. Han vill att vi ska vara tillsammans allihop.
Jag är så glad att vi fick chansen att få honom. Kuma är solstrålen i våra liv.
