Fortfarande svullen kring ankeln. Att man kan bli så glad över att se blodådror på foten och kunna klippa tånaglarna. Inte är de vackra men nu ser de inte ut som klor. Jag har stödstrumpa på mig och sover med benet på en kudde.
För övrigt tror jag att min mobil försöker muntra upp mig. Den säger att det är sol i byn idag och när jag tittar ut genom fönstret så regnar det.
Sedan ett år tillbaka är jag fri från förtryck. Jag ska förklara vad jag menar. När mitt företag drog ned på personal fick jag också sluta och då det var ett stressigt arbete med långa arbetsdagar, var jag faktiskt lite lättad. Jag gick alltid sist från jobbet och hade aldrig mer än tre veckors semester varje år. Några kompdagar var det aldrig tal om att ta ut. Så veckan efter min sista arbetsdag sov jag mest av tiden.
Det tog ett tag att landa och bli en normal människa. Jag gick promenader med hundarna och tillslut hade jag inga skuldkänslor att vara hemma om dagarna. Mannen och jag letade efter något företag jag kunde ägna mig åt. Vi fastnade för ett franschiseföretag i bemanningsbranschen. Efter att ha kontaktat ägarna och varit i huvudstaden och fått information hoppade vi på tåget. Tyvärr, höll ägarna inte vad de lovade och snodde nästan hela min inkomst. Vi var fruktansvärt besvikna och efter tre år sade vi adjö till dem.
Min inkomst är inget att jubla åt nu heller, men i gengäld slipper jag ha någon som ljuger mig upp i ansiktet. Efterforskningar har visat att ägarna inte är vad de utger sig för att vara och att vi hoppade av i rättan tid. Vad livet nu kommer att erbjuda har jag inte någon aning om. I min ålder är det kört på arbetsfronten och det visste jag om sedan länge. Jag är i den åldern då männen inte vänder sig om efter mig och visslar, eller tutar när de kör förbi. Vänder sig någon om är det för att jag går med hundar som inte är alldeles vanliga i Sverige.
Men jag är lyckligare nu när jag inte behöver arbeta varje dag i veckan, har intelligenta samtal med mina hundar, får klä mig i bekväma kläder och har en man som är värd allt guld i världen. Jag är öppen för världen, men är den öppen för mig? Qué sera sera.
Idag är det ett år sedan vi tog med Unkas till Ystad för att träffa Kuma. Både vi och Unkas tyckte att lillen skulle få följa med oss hem. Han hade knappt muskler i bakbenen så vi fick lyfta in honom i bilen. Vad vi då inte visste var att han inte var rumsren. Men efter fyra dagar med både det ena och andra på golven, började han bli bättre i magen och allt hamnade utomhus. Kuma började visa när det var dags att gå ut och på så sätt slapp vi torka golv. Efter några veckor var han helt bra och med regelbundna promenader behövde han inte ut i trädgården.
Vi åkte ut med husbilen där vi sover tillsammans allihop och då blev de en flock som verkligen tycker om varandra. Det vi lade märke till var att Kuma alltid är så glad och positiv. Med små krumsprång kommer han leende när man kallar på honom. Han vill verkligen vara nära både oss människor och hundar. I början tyckte nog Nellie och Unkas att det var lite jobbigt, men med tiden har de förstått att han behöver det och låter honom ligga tätt intill. Kuma visar att han älskar sina hundsyskon och när jag går med Nellie och honom, har han alltid bråttom hem. Han vill att vi ska vara tillsammans allihop.
Jag är så glad att vi fick chansen att få honom. Kuma är solstrålen i våra liv.
Trots att detta är en kort arbetsvecka har den med ens blivit ganska fullspäckad. Det är efterverkningarna från mötet jag höll förra måndagen och alla lappar vi satt upp före det. Både nya uppdrag och veteraner strömmar till varje dag nu. Har det börjat lossna ordentligt nu? Jag hoppas verkligen det. Snart är det ett år sedan jag började med detta arbete och ibland har det känts motigt och tankar har snurrat i huvudet. Jag vet att jag inte kunde göra annat än att nöta in företaget hos folk. När jag nu har veteraner ute på uppdrag så ger det genklang. De är verkligen duktiga och trevliga. Jag får bara lovord efter att de varit någonstans.
Ibland önskar man att man haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden. Fast det kanske är tur att man inte har det, för då skulle man inte försöka lika mycket.
Såg nyss vårat duvpar vagga förbi och undrar lite om de hittat ett bo för sina ägg. Den ena verkar rätt tjock och bär kanske på ägg nu. De båda rör sig i krokarna men har tydligen inte valt vår häck i år. Kanske verkar löjligt att bry sig om ett par duvor, men just dessa två värnar jag extra om.
