Tänk, att det ska vara så svårt att få tillbaka lite av det man betalat igen. Jag har pratat med flera här i byn som upplevt i stort sett samma sak. De har arbetat många år, betalat skatt och varit med i både fack och a-kassa. En dag blir de plötsligt friställda av olika orsaker. Oftast att företaget fått ny ägare som flyttat ut delar av tillverkning och annat till andra länder. Då ska man få en del tillbaka av det man betalat i många år.

När man ansluter sig till fack och a-kassa räcker det med ett telefonsamtal och ett papper kommer hem, där det står att från och med ett visst datum är man medlem. Sedan kommer inbetalningen utan prut eller krångel. Så fortgår det utan problem så länge det gäller att betala. Men då det gäller att få tillbaka pengar när man inte har sitt arbete mer är det en massa turer innan allt är klart. Det ska skickas in intyg och försäkran flera gånger. Här räcker det inte med att ringa ett telefonsamtal och sedan kommer pengarna. Nehej, minst tre gånger ska det skickas in olika försäkran om att man faktiskt inte har någon inkomst mer.

Här utgår tydligen de fackliga organisationerna att alla är ohederliga. Vilket i mitt tycke är idiotiskt. Under tiden man skickar in de olika försäkran, betalar men också in avgift till facket och a-kassan. Det klickar absolut inte. Om man som de flesta har varit anställd, blir det i regel tre olika omgångar med intyg innan några pengar kommer. Jag tycker verkligen synd om dem som inte har några tillgångar och ska betala alla räkningar. Inte undra på att folk mår dåligt när de blir arbetslösa. Inte nog med att de blir av med sitt arbete och tryggheten med inkomst, de ska vänta på den lilla ersättning som de är berättigade till.

Samtidigt ska de också söka arbete. Där ska man vara positiv och allt möjligt, samt slåss med flera tusen andra som är lika duktiga och positiva.

Eftersom jag avslutat mitt företagande och nu är inne på min tredje uppsättning av blanketter, undrar jag hur många gånger det blir för mig innan jag får den ersättning jag är berättigad till? Tur att jag har bra nerver och är en positiv människa i grunden, annars hade det kanske varit närmare ett nervsammanbrott i detta läget.

Det jag frågar mig är: varför utgår man från att alla vill lura till sig pengar? Ingen som arbetat sedan de första sommarjobben till medelåldern, vill väl ha bidrag om man slipper? Jag tror inte det i alla fall. Därför säger jag att: ”utgå från varje enskild individ, istället för kollektivet:”