Tänker en hel del på detta med vänskap och kärlek mellan syskon. Beror säkert på att vi tittar på serien ”Brothers and Sisters”. Fem syskon bråkar, blir sams och deras mamma försöker medla fred mellan dem. Kort och gott är det vad hela serien handlar om. Allt är ju väldigt komprimerat och uppskruvat, eftersom det som händer i en serie kanske är något som utspelar sig under en hel livstid. Det jag tänker på när jag ser denna är att de alltid försöker hitta tillbaka till varandra och att de verkligen tycker om varandra. När det uppstår ett problem eller någon hamnar i en kris, kommer alla syskon till undsättning.
Jag vet att det finns många familjer som verkligen har en sådan sammanhållning. Tyvärr, har jag aldrig upplevt det. Jag har en syster som är äldre än mig och vi har aldrig gjort saker tillsammans. När vi var små så var vi ju tillsammans hela familjen, men ju äldre vi blev gled vi isär. Våra liv har tagit olika vägar och vi har nog aldrig haft samma intressen. Saken är nog den att min syster aldrig varit särskilt intresserad av mig eller mitt liv. Tror inte att hon ville ha mig i familjen, utan har sett mig mer som en konkurrent om våra föräldrar. Jag har försökt närma mig henne och det har fungerat i vissa perioder, men aldrig hela tiden.
Därför har jag alltid sökt mig till andra människor och nästan blivit som ett syskon till dem. Människor som haft samma intressen och visat att de verkligen tyckte om mig. Därför har jag inte lidit speciellt av att inte min syster funnits där. Men visst hade det varit roligt att ha en nära relation med ett syskon. Jag har en sorg inom mig, för jag vet att vi aldrig kommer att ha det. Idag är vi väldigt långt ifrån varandra, både geografiskt och känslomässigt.
Så ni som verkligen har en fin relation med era syskon, ska vara glada över det och ta vara på den. Blod är tjockare än vatten.
