Nu är det bestämt. På söndag tar mannen bort pallen ur ångduschen och jag ska stå och duscha. Om jag inte orkar så finns det en inbyggd liten sits, så jag kan sätta mig ned när jag tvättar håret. Det var det första. Nu när jag klarar att stödja mig på vänster fot ska det fungera. Jag provade igår när jag duschat de och det kändes helt ok.
Jag ska börja bädda sängen varje morgon, till hundarnas besvikelse. Nu kan de inte simma runt i våra lakan hela dagen. Men överkastet är mjukt så de sover gärna på det också.
Vi byter tillbaka sida i sängen. Efter att jag bröt foten har jag sovit på den sidan mannen alltid sovit på. Den är närmast badrumsdörren och har varit lättast för mig när jag inte kunde gå. Nu klarar jag att gå runt sängen, då jag behöver gå dit.
Kanske inga stora saker för alla som inte har svårigheter att gå, men för mig är det ett stort steg mot att bli frisk. Jag har tagit över tvätteriet och disken så snart är jag mitt ganska vanliga jag.
Nu tränar jag på att gå utan kryckor och att inte vagga fram. Det blir gärna en vaggande gång när jag inte är helt rörlig i foten. Vilket inte är bra då jag får ont i ryggen av att gå så. När jag går med kryckor som stöd blir gången bättre och nu försöker jag att låtsas att jag går med dem. Det viktigaste är att jag går med små steg, vilket inte är så jag brukar gå. Jag går alltid med långa steg och eftersom jag alltid gått mycket har jag ofta gått rätt fort. Mannen klagar ofta på att jag stolpar iväg. Nu kommer han inte att klaga på ett tag.
Så mitt närmaste projekt är att sluta gå med vaggande gång utan kryckor.
Jag tänker ofta på alla de som drabbats värre än jag och kanske alltid får leva med ett handikapp av något slag. De är hjältar och jag beundrar dem. Mitt liv kommer att bli normalt, men de får alltid leva med sitt handikapp. jag har lärt mig en hel del på denna resa och lär mig hela tiden. Min fot kanske kommer att värka av och till, men det är ingenting jämfört med hur andra kan ha det.
