Många samlar in pengar och annat till flyktingarna från Syrien. En del försöker smuggla in några i Sverige. De känner att de vill göra något, vilket är riktigt behjärtansvärt. Jag för min del skänker endast pengar till organisationer som jag litar på. Där mina pengar används på ett sätt jag vill. För visst ska vi hjälpa dem som flyr från krig och död.

Det jag funderar mycket över är att vad kommer att hända när de väl fått hjälp. Vad vill alla de som hjälper flyktingarna ska ske och vad vill flyktingarna själva? Är det någon som frågar dem om hur de vill att fortsättningen ska se ut? Vill de stanna i Europa eller vill de tillbaka till sitt land? Jag tror att det är viktigt att vi frågar dem detta och sedan ger dem den hjälp utifrån vad de svarar.

Dessa funderingar har jag fått sedan jag såg på morgon tv i svt. Två människor som flytt till Sverige och bott här ett antal år fick frågor om hur det var för dem. En ung man blev skickad hit av sina föräldrar från Afghanistan och han är idag glad över att de gjorde det. Men naturligtvis känner han sig ensam och saknar sin familj. Kvinnan som är med i programmet kom hit med sina föräldrar, var endast tre år när hon kom och kommer inte ihåg hur det var i det land de flydde från eller hur det var när de kom. Något som fastnar hos mig är att hon ändå säger att som svensk känner hon sig inte trots det. Hennes föräldrar har berättat om hur det var i hemlandet och flykten hit, vilket kvinnan i sin tur berättat vidare för sina barn. De glömmer inte, och vill inte heller göra det. Hur tacksamma de än är för all hjälp, finns rötterna som aldrig kan kapas och tror vi det gör vi det bara sämre för dem vi vill hjälpa. De måste få ha sin historia kvar och det är ännu viktigare om de har familj och släkt kvar i det land de flytt från.

Vi kan inte begära att någon ska glömma sin bakgrund eller pang tjong känna sig som europe. Hur ska vi någonsin kunna förstå hur de känner eller tänker om endast våra idéer om hur de ska leva får råda? Våra omsorger kan sänka dessa flyktingar istället för hjälpa dem. De är inte någon boskap som ska fösas runt, utan människor med känslor och tankar om hur de vill att livet ska fortsätta.

Det hjälper inte att bara öppna sina hjärtan. Vi måste tänka på vad som ska ske efter den första hjälpen. Det saknar jag i dagens flyktingpolitik.