Det är nu fem veckor sedan jag ramlade och hamnade med foten i gips. Jag har varit hemma och inomhus i fyra veckor. Först trodde jag att jag skulle bli tokig. När värken satte in visste jag inte var jag skulle göra av foten. Men mitt tålamod har blivit prövat och jag har klarat av det värsta hoppas jag. Nu är jag i stor sett tablettfri och det enda jag tar är Alvedon. Armarna har blivit starkare och jag klarar av att hoppa längre sträckor, men ibland värker det uppe i lårbenet så jag bara vill gråta. Där är jag inte lika stark. Morgnarna är värst då jag känner mig stel som en högaffel. Det är inte endast nu då jag har foten i gips som jag blivit stel utan något jag känt i flera år. Därför har jag ju kört ett yogapass varje morgon som fått mina leder att vakna. Nu kan jag inte göra det och på en gång märker jag av stelheten. Så fort jag kan ska jag börja med yogan igen. Jag saknar det lugn man känner efter ett pass och hur mjuk kroppen känns.
Nu har hösten kommit för det känns i luften, även om solen är framme och löven inte börjat falla. Kvällarna är kyliga och även morgnarna. Det tråkiga är att jag känner det som att jag förlorar dagar,veckor och månader av året. Livet fortsätter utanför mitt fönster och jag kan bara se på.
Jag försöker tänka att allt har en mening, även om jag inte förstår vilken just nu. Men det som inte dödar det härdar och jag hoppas att jag är starkare när jag är frisk igen. Något jag absolut kommer att uppskatta är att kunna gå på två ben och röra mig som jag vill. Då jag kan gå ut på landet med mina älskade hundar igen.