Nu har vi varit ute en stund i solen och det var så skönt. Ny talgboll till fåglarna och sedan fick jag tvätta av ena skon. Minsta lilla rivstart gör att det flyger lera lite här och där. Unkas har lekt med sin fotboll och då blir det så. Ser att grannarna förbereder julbelysningen inför advent och vi ska väl ha lite också. Funderar på vad det ska bli och får mannen bestämma skulle det se ut såhär. Undrar om grannarna skulle uppskatta det 🙂
Det är nu fem veckor sedan jag ramlade och hamnade med foten i gips. Jag har varit hemma och inomhus i fyra veckor. Först trodde jag att jag skulle bli tokig. När värken satte in visste jag inte var jag skulle göra av foten. Men mitt tålamod har blivit prövat och jag har klarat av det värsta hoppas jag. Nu är jag i stor sett tablettfri och det enda jag tar är Alvedon. Armarna har blivit starkare och jag klarar av att hoppa längre sträckor, men ibland värker det uppe i lårbenet så jag bara vill gråta. Där är jag inte lika stark. Morgnarna är värst då jag känner mig stel som en högaffel. Det är inte endast nu då jag har foten i gips som jag blivit stel utan något jag känt i flera år. Därför har jag ju kört ett yogapass varje morgon som fått mina leder att vakna. Nu kan jag inte göra det och på en gång märker jag av stelheten. Så fort jag kan ska jag börja med yogan igen. Jag saknar det lugn man känner efter ett pass och hur mjuk kroppen känns.
Nu har hösten kommit för det känns i luften, även om solen är framme och löven inte börjat falla. Kvällarna är kyliga och även morgnarna. Det tråkiga är att jag känner det som att jag förlorar dagar,veckor och månader av året. Livet fortsätter utanför mitt fönster och jag kan bara se på.
Jag försöker tänka att allt har en mening, även om jag inte förstår vilken just nu. Men det som inte dödar det härdar och jag hoppas att jag är starkare när jag är frisk igen. Något jag absolut kommer att uppskatta är att kunna gå på två ben och röra mig som jag vill. Då jag kan gå ut på landet med mina älskade hundar igen.
Jag sörjer en människa som jag aldrig känt eller träffat. Men det är inte så konstigt då hans texter berört mig under väldigt lång tid. Det är jag inte ensam om att tycka. Vi var många som läste hans blogg och led med honom. Åtminstone jag har lärt mig att uppskatta livet mer tack vare Kristian Gidlund. Hans böcker kommer att läsas av en fler nu när han är borta. Han var oerhört duktig på att sätta ord på allt han gick genom. Under den sista tiden var det med bävan jag klickade in på hans blogg och igår stod orden där. Ord som jag visste skulle komma men ändå inte ville läsa. Hans kamp är över och det liv som fanns är på andra sidan. Jag vill tro att han finns där någonstans och har det bra.
Min pappa säger ofta att han inte är rädd för döden. Han är snart 88 år gammal, så han känner att han haft ett fullödigt liv. Kroppen börjar säga ifrån och orken är inte vad den varit. Pappa berättade en gång att han varit på andra sidan och vet att han får det bra där. Han sade det nästan med längtan i rösten. Religiös är han inte och den gud kyrkan predikar om har han aldrig trott på. Men han säger sig veta att livet fortsätter någon annanstans.
Min älskade gudmor fick också magcancer och förloppet var detsamma som för Kristian. Efter operationen kom hon hem och alla trodde att hon skulle klara sig. Men cancern kom tillbaka och sedan följde några år av kamp tills hon inte orkade mer. Denna sjukdom är fruktansvärd och vem som helst kan drabbas.
Därför borde vi uppskatta livet mer och inte gräva ner oss i småsaker som inte betyder något. Jag vill tacka Kristian för att han orkade skriva ned sina tankar så bra. Alla borde köpa den bok han skrev och även den som nu kommer ut postumt efter hans bortgång.
Kristian dina ord kan inte dö. Tack.
