Etikettarkiv: polis

Mer funderingar idag

Publicerat av
Svara
Annonser

I förra inlägget berättar jag om hur upprörd jag blev av svt:s uppdrag granskning. Jag vill inte göra ner någon invandrargrupp, men vissa saker som jag läser om eller berättas för mig får mig att verkligen höja på ögonbrynen.

Det första jag tänker på är den stenkastning som förekommit i Rosengård. Från gångbroar över ringleden in till centrum står det ibland ungdomar och kastar stenar på bilarna som kör under. Var ser de just stenkastning någonstans? I stort sett alla har parabol och ser nyheter från sina hemländer, där det ofta förekommer just stenkastning mot militär och polis. Varför säger inte deras föräldrar till barnen och ungdomarna att stenkastning inte får förekomma i deras nya hemländer? Ett företag skulle restaurera skolan i Rosengård som var mycket nedsliten. Då blev de bombarderade med stenar från boende där. Ville de inte ha en finare skola? Alla maskiner fick stängas in bakom ett högt stängsel, då de saboterades under nätterna. Tillslut måste polisen vakta dem tills bygget var avslutat. En byggnadsarbetare blev träffad i huvudet när han dirigerade en kran. Han fick men för livet.

Vi åker aldrig genom Rosengård, då det innebär en risk. Även om en väg genom området skulle innebära att vi kom fram snabbare till vårat mål. Ett par gånger har vi gjort det och då sett till att alla dörrar varit låsta. Jag har varit nervös varje gång vi varit tvungna att stanna vid en korsning eller liknande. Området är nono för en svensk. Inte för att vi hatar de som bor där, utan för att risken finns för att de ska ta ut sina aggressioner på oss. För det gör de faktiskt.

En bekant som arbetar i ett företag vilka servar några hus i Rosengård, blev chockad när han kom dit. Det är bostadsrätter och många av de boende i lägenheterna var trevliga och ville bjuda på kaffe mm. Men trapphusen såg förfärliga ut. Handtag var borta på dörrar till både lägenheter och portar. Lampor sönderslagna, tändknappar uppeldade och brevlådor sönderrivna. Hissarna luktade urin och all information vilken våning knapparna var till för helt borta. Många lägenheter hade i stort sett bara en jättestor skinnsoffa och sedan madrasser på golvet. Kanske deras sed och inget att egentligen kommentera. Men alla har en jättestor parabol på balkongen och en 50 tums platt tv på väggen. Många laptop som låg på bord, soffor och golv. Det äckligaste var att de inte verkade diska alls. Tallrikar med matrester stod överallt och spisarna var igengrodda av skit.

Jag blir förvånad av att höra sådant, då det ändå är lägenheter de köpt. Alltså invandrare som har arbete och kan betala sitt boende. Inte några nykomlingar som inte har någonting. Våra politiker borde kanske göra ett studiebesök i Rosengård. Uppräkningen om hur de har i sina lägenheter låter jag bli att kommentera mer än att: om någon vill ha skitigt hemma så är det upp till den. Men denna förstörelse i trapphus, på gårdarna och husfasaderna är för mig ofattbart. Detta är alltså inte hus som ägs av allmännyttan MKB. Undrar hur det ser ut där?

Tänkte göra ett inlägg

Publicerat av
Svara
Annonser

Funderade hela dagen igår på att skriva ett inlägg om näthatet, efter att ha sett på Uppdrag granskning. Men idag ramlade jag på nedanstående you tube klipp och kände att det räcker med att titta på dessa kvinnors uppläsning. Vissa får håret att resa sig på mitt huvud. Mannen och jag pratade om detta näthat i morse och han sade, att det var väl bara att inte bry sig om vad dessa konstiga människor skriver för kommentarer. Visserligen kan man det, men vad gör man om det är direkta hot? Inte så lätt att glömma och inte tänka mer på. När man inte vet om den som skriver verkligen menar att göra det han skriver eller om det bara är rena rama nonsens, så är det inte så lätt att strunta i det. Jag vet hur det känns att vara rädd att gå utomhus, då man inte vet om någon förföljer en eller ska attackera. Man smyger efter husfasaderna och gör sig så osynlig man bara kan. I mitt fall visste jag att någon hjälp från polisen skulle jag aldrig få då den som stalkade mig var nära anhörig till en polis. Så det enda jag kunde göra var att flytta till en stad fler mil därifrån. Trots det fortsatte jag att smyga fram på gatorna under lång tid efteråt. Rädslan blir en ständigt följande skugga.

Ändå var detta innan alla sociala medier startade i Sverige. Tror att många fler än just dessa kvinnor varit och är utsatta för detta hat. Kanske ännu värre hot än den text vi kan se nedan. Det är inte bara kvinnor som blir utsatta och detta måste vi alla sätta stopp för nu.

Så blev det ett inlägg ändå om detta näthat och det var skönt att få skriva av sig.

Jag blev rosenrasande

Publicerat av
Svara
Annonser

Råkade lyssna en stund på radion idag och man spelade upp hur Breivik såg på sin skuld. Han medgav att han skjutit men angav att det var i nödvärn. Detta gjorde mig heligt arg. Nödvärn är väl något man tar till om man känner sig hotad av någon annan. Men denne galning var väl inte hotad av någon av de som befann sig på Utöya, utan det var han som åkte dit helt oinbjuden. Han kom dit beväpnad till tänderna och förklädd till polis.

Om han känner sig hotad av islam och muslimer så är det väl dem han ska ge sig på och inte sina egna landsmän. Jag anser att han borde straffas med utvisning till Iran eller Irak för resten av sitt liv.

Funderingar en fredag morgon i februari

Publicerat av
Svara
Annonser

Egentligen spelar det ingen roll att det är fredag eller februari, utan det var i morse tankarna kom upp. Jag brukar yoga varje morgon och så även idag. Under tiden jag gör rörelserna låter jag tankarna flyta fritt och idag såg jag mitt barndomssamhälle komma fram. De första åren fram till 10 års ålder bodde min familj och jag i ett samhälle i Västmanland, som heter Kolbäck. Jag vet inte hur många som bodde där men det var ett litet samhälle. Min pappa arbetade vid järnvägen och min mamma i ett större samhälle ett par mil bort, på kontor på den ortens ena industri.

Vi bodde i en lägenhet i en hyreslänga som kallades stiftelsen. Varför det hette så vet jag inte. Under min yoga idag gick jag på vandring i Kolbäck och på de platser som var bekanta för mig. När man var liten kändes det som ett jättestort ställe och avstånden långa. I verkligheten var det nära till allt och våra lekar utfördes överallt. Vi lekte tjuv och polis och cyklade runt på alla vägar. Kurragömma var också en lek som alla var med på. De flesta av mina kamrater fick inte ta hem någon för att leka inne och därför var det många barn ute varje dag. Många av föräldrarna arbetade på orter i anknytning till vårt samhälle och vi var nyckelbarn. Vilket innebar att man hade lägenhetsnyckeln i en kedja runt halsen.

Jag har inte tänkt på detta samhälle under flera år och idag ser det med all säkerhet annorlunda ut där. Sedan vi flyttade därifrån har jag aldrig besökt Kolbäck och idag vill jag inte det. Jag vill komma ihåg allt som det var en gång. Jag tänkte på alla mina klasskamrater och var de bodde någonstans. Så det blev en liten rundtur i nostalgi och som gjorde mig glad. Det var så tryggt att växa upp där och jag tror att min grundtrygghet kommer från den. Så nu funderar jag på att rita en karta över hur det såg ut för att inte glömma bort det igen.