Det är lördag och jag vaknade klockan sju, men somnade om till åtta. Solen sken från en klarblå himmel och det var +29 ute. Det blåste en del och det var riktigt skönt. Brödbilen kom inte förrens klockan elva och då hade vi redan ätit frukost och var beredda att köra från ställplatsen. Vi köpte ett bröd för att ha till lunch senare. Det kändes skönt att köra därifrån då platsen kändes väldigt mycket som något sorgligt övergivet ställe.
Precis när vi körde ut ur staden vid halv tolv, gjorde mannen mig uppmärksam på en vit skåpbil som körde upp bakom oss. Han sade:”föraren har ta mig tusan en balaklava på sig, så nu gasar jag av bara helvete”. Jag greppade kameran och låste dörrarna. Mannen gasade och den vita skåpbilen körde upp i häcken på Mackan. Men som tur var kom det många mötande bilar och då vi var uppe i över hundra kilometer, fanns det inte en chans för bilen att köra om oss.
Min puls var nog också uppe på hundra när vi kom till en rondell och vi var tvungna att sakta in. Den vita skåpbilen körde om oss och även en blå, så det var två stycken. En skulle köra om oss och den andra stå bakom så vi inte kunde backa. Men när vi kört genom rondellen körde bägge bilarna ned till vänster på en avfart mot en kanal, vilken troligtvis var deras flyktväg. Efter den fanns det ingen mer avfart alls på hela vägen genom träskmarkerna och vi insåg att vi med all säkerhet hade klarat oss från vägrånare. Sträckan från staden och rondellen var den sträcka de hade på sig att få stopp på oss, sedan hade de ingen flyktväg. Jag är så glad att mannen är en duktig förare och gasade som tusan för att den vita skåpbilen inte skulle komma förbi oss. Om han hade släppt förbi den så vete tusan vad som hade hänt. Vi brukar släppa förbi bilar som verkar ha bråttom. Men mannen berättade att bilarna som försökte stoppa oss, stod precis på samma plats igår när vi körde in i staden. De stod med varningsblinkers på och var en vit och en blå skåpbil. Det var därför han hade reagerat som han gjorde när de slog av sina varningsblinkers och körde upp bakom oss.
Som tur var gick resten av resan till nästa ställplats flöt på i lugn takt och utan incidenter.

Jag gick ut och fotade lite en stund och det var bra terapi. Vi står på ett inhägnat område med många husbilar och det kanske är vad vi behöver inatt, men inget superställe i mitt tycke.