Efter att någon dött vill man försöka smälta allt och gå vidare med sitt eget liv. Ett steg i taget. Men det är så mycket för den som lever kvar att ta hand om. Begravning och x antal papper så begravningsbyrån kan göra allt. Sedan ska alla saker avyttras. I filmer är det då det blir krångel. Någon släkting vill ha ditt eller datt, men inte besväret att ordna det hela. Det ska någon annan göra. För mig känns mycket som klister just nu. Jag vill bara säga att fixa det själv och låt mig få sörja ifred. Låt mig få andas min luft och ta mina små steg framåt.

När sedan någon släkting till Mr J börjar anklaga oss för att inte ta hand om den gamla som är kvar, vet jag inte om jag ska skrika eller gråta. Vi har båda två försakat att ha ett socialt liv där vi kunnat träffa människor som älskar att vara ute med husbilen. För alla storhelger har vi vigt till våra kvarvarande föräldrar. När så den sista som är kvar har blivit dement och knappt kommer ihåg vad h heter, tog vi chansen att börja renovera våran dröm här nere i Frankrike. Med en förälder borta och en som lever i en annan värld, ansåg vi att det inte var så bråttom till Sverige efter köpet av huset.

Jag kan inte begripa att någon har mage att överhuvudtaget komma med anklagelser om att vi inte bryr oss, när vederbörande själv inte ens hälsat på de senaste 10 åren. Här slänger jag släggan åt två håll då det finns släkt på två håll som inte brytt sig. Kasta inte sten i glashus.

Nu hoppas jag att äntligen vara i hamn med allt som gäller pappa. Att jag får minnas alla våra fina stunder och skratt istället för detta klister av åtaganden som kommit efter hans död.

Förövrigt har vi fått en massa flugor som jag jagar om dagarna. Vi fnular på en lösning på detta flugproblem. Myggorna som var har jag lyckats bli av med, med luktgele och histamin.

Ha en fin måndagkväll.